Vänner kommer och går, liksom vårens nyutslagna blommor och sommar solen. Kan man verkligen kalla det för en vän? Ska man verkligen kunna kalla det som försvinner för en vän? Eller är det bara en bekant?

Hur gör man för att få behålla allt som det är? Den tillit, den kärlek och de känslor man känner för varandra? Vad gör man för att de inte ska försvinna?

Det finns så mycket som surrar i mitt huvud just nu... Dock är inget av det något jag egentligen vill ta reda på. Jag vill inte sitta och oroa mig. Jag vill kunna fortsätta att bara ta saker som de kommer. Fast samtidigt, vill inte jag att någon som jag betraktar som en vän, eller som jag vill ha som vän bara ska försvinna.

Skulle jag beksriva mig själv, så skulle jag säga att jag anpassar mig. Jag vill kunna få alla att må bra, men är olika personer beroende på vem jag pratar med och hur de pratar.

När är det dags att vara helt ärliga? Ska man säga till en person vad man känner, eller ska det få ligga dolt tills bägaren rinner över?

Självklart ska vi försöka vara så ärliga som möjligt, det är den som ligger främst i betraktarens ögon. Har vi något ont att säga, varför inte bara göra det? Varför inte bara rensa luften någon gång ibland och säga hur allt känns? Det viktigaste för mig, det är att personen i fråga säger det till mig. Inte att jag får höra det från någon, eller att jag får ett sketet sms.

Alla förtjänar en chans till, men hur långt räcker det? Varför kan jag inte bara sluta förlåta människor? Har någon gort mig något ont, så drar jag ett streck över det, oavsett hur många gånger det är. Varför kan jag inte bara sluta? Varför tillåter jag en människa, som jag vet kommer, göra mig illa? Visst jag kanske inte kan släppa saker helt. Om någon frågar mig nått om personen som gjort mig illa, så svarar jag helt ärligt. Även om sanningen är riktigt bitter för den personen.

Jag vill inte leva i något dolt, men samtidigt vill jag inte göra illa någon. Var går den gränsen? Är jag en bra vän om jag gör så att någon börjar gråta för min ärlighet, eller har jag svikit personen då?  För mig är den ärligheten, ett bevis på att personen verkligen är en riktig vän. Men vad gör man då om personen säger, "Jag vill inte träffas mer"?

Jag märker själv att när jag skriver nu förtiden, lämnar jag mer trådar på mina frågor. Fast samtidigt ger jag mer inflikningar av hur jag tycker och tänker. Gillas detta?

//Monster