Det är konstigt, allt detta. Detta sociala bettende som finns hos folk. Alla vill vara sociala men aldrig på samma sätt. Det finns olika plan och snack om saker som aldrig sker.

Jag tittar på mina gamla vänner, ser hur de på något sätt växer upp. Samtidigt som jag står kvar. Jag är samma person som för 6-8 år sedan. Den enda skillnaden är att jag står ensam.

Jag vet inte hur eller om, jag skulle kunna funka hos de idag. Så mycket som hänt, så mycket som förändrats. Tyvärr står jag kvar.

Det finns stunder idag, som jag avgudar. Vissa tillfällen med rätt personer, som jag inte skulle vilja byta mot något. Vänner som jag aldrig vill mista.

Rubriken jag använder mig av idag, är lite udda. Lite rakt översatt, "Dagarna som aldrig vore och stunderna som alltid var."

Begreppet i sig är något som får mig att tänka på Kim. Det känns som något han skulle sagt då, för länge sedan. Säkerligen nu också men jag vet inte, för jag känner inte honom längre. Jag vill, men jag vet inte. Kim var nog den mest anpassningsbara person jag vet. Han var smart och hur sjukt bra vän som helst. Det ser man idag, på alla vänner som han har. Fan vad jag saknar honom. Dock jag förstår inte varför jag skriver det här och inte till hoonm.

Eller jo, det gör jag nog. Jag har en känsla av att han eller någon av de andra vännerna som jag saknar aldrig kommer läsa detta. Så, då slipper jag ta itu med verkligheten. Slipper se hur olika vi egentligen blivit.

Det börjar bli sent men jag orkar verkligen inte bry mig om klockan. Det känns som att allt kretsar kring den. Skulle bara vilja sova bort några dagar, slippa tänka på något.

Om man bara kunde gömma sig från verkligheten. Hitta något sätt att komma tillbaka till kim rums, för 7-8 år sedan. När vi satt och pratade, tittade på serie, spelade och hade hur kul som helst.

//Monster