Världen faller samman, precis som en dröm vid första tuggan.
Känns som att min värld faller samman. Jag tappar fattningen, vet inte vad jag håller på med. Skulle vilja spola tillbaka tiden. Göra om allting, göra rätt. Sätta gränser, så att ingen blir sårad. Dock, gjort är gjort.
Varför ska detta med känslor vara så svårt?
Jag förstår faktiskt inte, varför det är svårt. Jag försöker finna anledningar och det enda jag kommer fram till är: Känslor är svårt för att vi ska kunna finna, det rätta, det som verkligen känns bra. Det som är det slutgiltiga, vad vi finner är bäst. Jag har själv alltid sagt att om man inte vågar satsa, så kan man inte vinna jackpotten. Det står jag för!
Det jag däremot funderar över är "om den jag tycker om inte vågar satsa, är hon rätt för mig då"?
Vågar hon inte satsa, så strider det mot vad jag själv anser är självklart. Däremot så kan jag heller inte tvinga på henne att ha samma uppfattning som jag. Det får mig att känna mig mindre värd, fast jag vill inte att hon ska tvingas till val.
Varför har jag svårt att prata om känslor, när jag pratar öga mot öga?
Det är något jag alltid funderat över, jag kan prata med någon på msn, sms eller mail (you name it). Dock så har jag svårt att prata med någon öga mot öga. Jag kan säga till en person att jag tycker om den. Jag kan säga om jag har intresse för den personen. MEN alltid, ALLTID! På ett skämtsamt sätt, eller att jag flörtar med någon på ett skämtsamt sätt. Jag har svårt att vara seriös... Troligtvis för att jag är rädd för att visa mig sårbar inför andra. Jag försöker alltid bygga upp någon självsäker personlighet. Att inte visa mig svag, utan lite smått självgod och stark person.
Det jag funderar mest är, varför finner folk mig intressant? Vad gör att mitt dryga självgoa jag, blir intressant?
Känns bara som att min värld faller samman. Allt detta med känslor och kärlek... Varför inte bara ge upp? Då kommer jag aldrig såra någon, ej heller bli sårad..
"Världen faller samman, precis som en dröm vid första tuggan."-Rasmus lönfeldt
hmm.. Jag tyckte det var ett bra uttryck! Nu myntat som mitt!! MOHAHAHAHA! hrm... seriös nivå var det..
//Monster
Varför ska detta med känslor vara så svårt?
Jag förstår faktiskt inte, varför det är svårt. Jag försöker finna anledningar och det enda jag kommer fram till är: Känslor är svårt för att vi ska kunna finna, det rätta, det som verkligen känns bra. Det som är det slutgiltiga, vad vi finner är bäst. Jag har själv alltid sagt att om man inte vågar satsa, så kan man inte vinna jackpotten. Det står jag för!
Det jag däremot funderar över är "om den jag tycker om inte vågar satsa, är hon rätt för mig då"?
Vågar hon inte satsa, så strider det mot vad jag själv anser är självklart. Däremot så kan jag heller inte tvinga på henne att ha samma uppfattning som jag. Det får mig att känna mig mindre värd, fast jag vill inte att hon ska tvingas till val.
Varför har jag svårt att prata om känslor, när jag pratar öga mot öga?
Det är något jag alltid funderat över, jag kan prata med någon på msn, sms eller mail (you name it). Dock så har jag svårt att prata med någon öga mot öga. Jag kan säga till en person att jag tycker om den. Jag kan säga om jag har intresse för den personen. MEN alltid, ALLTID! På ett skämtsamt sätt, eller att jag flörtar med någon på ett skämtsamt sätt. Jag har svårt att vara seriös... Troligtvis för att jag är rädd för att visa mig sårbar inför andra. Jag försöker alltid bygga upp någon självsäker personlighet. Att inte visa mig svag, utan lite smått självgod och stark person.
Det jag funderar mest är, varför finner folk mig intressant? Vad gör att mitt dryga självgoa jag, blir intressant?
Känns bara som att min värld faller samman. Allt detta med känslor och kärlek... Varför inte bara ge upp? Då kommer jag aldrig såra någon, ej heller bli sårad..
"Världen faller samman, precis som en dröm vid första tuggan."-Rasmus lönfeldt
hmm.. Jag tyckte det var ett bra uttryck! Nu myntat som mitt!! MOHAHAHAHA! hrm... seriös nivå var det..
//Monster
Bara för en sekund.
Nu, bara för någon minut sedan, gick hon. En av få människor som verkligen kan få mig glad. En av få som får mig att må bra, som får mig att le.
Varför ska det vara som det är? Kunde det inte bara fått varit en sekund längre? Kunde hon inte bara stannat den där sista kvarten som var planerad? Tyvärr inte!
Den sista sekunden som kunde ha varit, hade kunnat gett en mer balans. Gjort att det inte var lika tugnt att hon gick. Men så är inte fallet.
Hon är en av få. Kanske därför hon är den bästa? Det är väl därför jag skulle kunna falla fritt, utan att oroa mig, när jag är med henne. Hon dämpar mitt fall, fångar mig innan jag slår i.
Sitter nu, i min ensamhet, önskar att allt inte var så tomt. Att glädjen skulle kunna hålla sig, bara för en sekund längre. Men icke! Lars spelas på hög volym, jag tänker mig bort, bara njuter av sorgetoner. Så härligt skönt, så.. fantastiskt.
Bara för en sekund, drömma mig bort i timmar. Tänka på annat, tänka på ett monster som har det bra. Som inte oroar sig, som inte är rädd för framtiden. Drömma mig bort i timmar, men som verkar som "Bara för en sekund".
/Monster
Varför ska det vara som det är? Kunde det inte bara fått varit en sekund längre? Kunde hon inte bara stannat den där sista kvarten som var planerad? Tyvärr inte!
Den sista sekunden som kunde ha varit, hade kunnat gett en mer balans. Gjort att det inte var lika tugnt att hon gick. Men så är inte fallet.
Hon är en av få. Kanske därför hon är den bästa? Det är väl därför jag skulle kunna falla fritt, utan att oroa mig, när jag är med henne. Hon dämpar mitt fall, fångar mig innan jag slår i.
Sitter nu, i min ensamhet, önskar att allt inte var så tomt. Att glädjen skulle kunna hålla sig, bara för en sekund längre. Men icke! Lars spelas på hög volym, jag tänker mig bort, bara njuter av sorgetoner. Så härligt skönt, så.. fantastiskt.
Bara för en sekund, drömma mig bort i timmar. Tänka på annat, tänka på ett monster som har det bra. Som inte oroar sig, som inte är rädd för framtiden. Drömma mig bort i timmar, men som verkar som "Bara för en sekund".
/Monster
Vänner, förlåt!
En söndag, en helt vanlig söndag. Ingen speciell dag, utan precis som alla andra. en i mängden. Det är som vi människor, folk säger vi är unika. De finns de som säger att de tycker om en för små speciella detaljer. Ändå så hamnar man som en i mängden. En som det inte spelar så mycket roll om hur, var eller när man träffas. OM det nu går att finna tid till att träffa personen.
Vänner, de där som verkligen glänser. Finns tre, tror jag. Bara fyra som jag kan tänka mig iallafall.
En av dem frågar mig, ofta (men det gillar jag), om vi kan göra något. För henne försöker jag lägga upp tid med. Men jag behöver fortfarande tid över till annat, saker jag vill göra. Saker jag bör göra och andra jag behöver och vill träffa.
Den andre, frågar mig om vi kan göra saker, lite då och då, honom träffar jag allt för sällan. Vi brukar titta på film, eller spela. Han umgås dock mer med min fd, då hon och hans tjej är bra vänner. Lite tråkigt att inte göra något. Han är dock väldigt impulsiv, det är inte jag.
Den tredje, frågar mig, precis lika mycket, om vi kan göra något. Vi sitter också oftast och spelar, eller kollar på film. När jag är med honom, så slappnar jag av på något mysko sätt. Jag verkligen kollar på filmen, eller verkligen tar mig tid att spela. Vi diskuterar, och pratar med varandra om olika val i spelen. Rådfrågar varandra, väldigt mycket. Det är trevligt. :)
Den fjärde, precis som den tredje frågar, lika mycket, om vi kan göra något. Vi tittar på serier, pratar och busar med varandra. Hon får mig att känna mig hemma på något sätt. Som att jag har det bra när jag är med henne, vi jobbar ihop, vilket gör det extra skönt att vi kan umgås efter arbetstid. Det är inte många andra som vill det, förutom den andre. Vi är bästa vänner och, jag tror faktiskt att, hon trivs lika bra med mig. Det säger hon iallafall.
Detta är de fyra som betyder mest för mig. Den första och andra, känner jag mig elak emot. Jag borde fråga oftare. Den första vet jag faktiskt inte varför jag inte gör det.. Den andra vet jag att det är pga hans impulsivitet, för jag vill planera, jag planerar gärna bort de oplanerade dagarna. fyller i allt jag kan. Har jag inget i början av en dag, så bestämmer jag mig på morgonen vad jag ska göra. Så det blir inte så mycket tid kvar.
Sen finns det de, som jag frågar och frågar. Som aldrig frågar tillbaka, så jag vet vad de två första får gå igenom. Men jag förstår inte, hur mycket kan man egentligen vilja vara med någon, när man aldrig frågar själv? Eller ifrågasätter varför man inte kom förbi när man var i närheten? Jag menar, åker jag till valla så gör jag det för att träffa någon, inte för att springa till andra vänner. Skulle jag ha vägarna förbi någons hem, tittar jag inte in. För är jag ute, så är jag påväg någonstans.
Jag anser, att kan man inte fråga så ska man inte klaga på att man inte tittar förbi. Det är precis lika mycket mitt ansvar som den andres (ingen referens till den jag skrev om tidigare).
Jag klarar inte av att prioritera. Jag försöker. Jag ser till att saker funkar någorlunda. Jag försöker iallafall.
//Monster
Vänner, de där som verkligen glänser. Finns tre, tror jag. Bara fyra som jag kan tänka mig iallafall.
En av dem frågar mig, ofta (men det gillar jag), om vi kan göra något. För henne försöker jag lägga upp tid med. Men jag behöver fortfarande tid över till annat, saker jag vill göra. Saker jag bör göra och andra jag behöver och vill träffa.
Den andre, frågar mig om vi kan göra saker, lite då och då, honom träffar jag allt för sällan. Vi brukar titta på film, eller spela. Han umgås dock mer med min fd, då hon och hans tjej är bra vänner. Lite tråkigt att inte göra något. Han är dock väldigt impulsiv, det är inte jag.
Den tredje, frågar mig, precis lika mycket, om vi kan göra något. Vi sitter också oftast och spelar, eller kollar på film. När jag är med honom, så slappnar jag av på något mysko sätt. Jag verkligen kollar på filmen, eller verkligen tar mig tid att spela. Vi diskuterar, och pratar med varandra om olika val i spelen. Rådfrågar varandra, väldigt mycket. Det är trevligt. :)
Den fjärde, precis som den tredje frågar, lika mycket, om vi kan göra något. Vi tittar på serier, pratar och busar med varandra. Hon får mig att känna mig hemma på något sätt. Som att jag har det bra när jag är med henne, vi jobbar ihop, vilket gör det extra skönt att vi kan umgås efter arbetstid. Det är inte många andra som vill det, förutom den andre. Vi är bästa vänner och, jag tror faktiskt att, hon trivs lika bra med mig. Det säger hon iallafall.
Detta är de fyra som betyder mest för mig. Den första och andra, känner jag mig elak emot. Jag borde fråga oftare. Den första vet jag faktiskt inte varför jag inte gör det.. Den andra vet jag att det är pga hans impulsivitet, för jag vill planera, jag planerar gärna bort de oplanerade dagarna. fyller i allt jag kan. Har jag inget i början av en dag, så bestämmer jag mig på morgonen vad jag ska göra. Så det blir inte så mycket tid kvar.
Sen finns det de, som jag frågar och frågar. Som aldrig frågar tillbaka, så jag vet vad de två första får gå igenom. Men jag förstår inte, hur mycket kan man egentligen vilja vara med någon, när man aldrig frågar själv? Eller ifrågasätter varför man inte kom förbi när man var i närheten? Jag menar, åker jag till valla så gör jag det för att träffa någon, inte för att springa till andra vänner. Skulle jag ha vägarna förbi någons hem, tittar jag inte in. För är jag ute, så är jag påväg någonstans.
Jag anser, att kan man inte fråga så ska man inte klaga på att man inte tittar förbi. Det är precis lika mycket mitt ansvar som den andres (ingen referens till den jag skrev om tidigare).
Jag klarar inte av att prioritera. Jag försöker. Jag ser till att saker funkar någorlunda. Jag försöker iallafall.
//Monster
Jag får liksom ingen ordning.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Det är två rader som just nu ligger varmt om hjärtat. Jag har på sätt och vis ordning men ändå inte.
FAST!
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, när hon inte är här. Inte finns här och får mig att känna att jag behöver göra det bra för henne och mig. Jag hatar känslan av ensamhet. Även om jag aldrig riktigt är ensam, så finns det ingen som jag bara kan falla tillbaka till. Ingen som jag verkligen vet vill sjunka tillbaka i min famn och bara sjunka in i varandras ögon. Det finns ingen nu, förhoppningsvis någon gång. Att det ska träda fram någon, som håller om mig och mig säger det blir bra. Som tröstar mig när det behövs eller som söker tröst hos mig. Någon som verkligen trivs hos mig och kan ge mig en helhet.
Just nu sjunker jag,
Djupare och djupare,
Jag omringar bara mer,
Mer och mer.
Sanden når mig till bröstet,
Snart vid halsen,
Ska du komma snart?
Ska du dra upp mig?
Du som är den,
Den som är min,
Min som en del av oss,
Du som räddar mig.
//Monster
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen?
Min kärlek, mitt nya liv. Du finns där, du ställer upp. Du är den som stöttar mig, när jag torkar mina tårar. Det är så rytmiskt och härligt. Det är verkligen underbart.
Jag känner så igen mig, kunner hur allt dunkar. Jag känner mig hemma, att bara sjunka in och drömma mig bort. Gamla texter som kommer åter.
Jag avskydde verkligen dig, då när min favorit-tjejkompis presenterade oss. Jag kunde inte förmå mig att lyssna på dig, ej heller se på dig. Det var så irriterande när hon pratade om dig. Hon var så glad, jag kunde inte förstå varför.
Nu sitter jag här idag, njuter av ditt sällskap. Det är ändå bara 6-7 år sedan vi presenterades. Men att kunna sitta såhär långt efter... Det behag du skänker mig är beroendeframkallande. Folk skulle säkert kalla mig tokig men Jag är nog kär i dig ändå. Trots mina hårda ord, trots att jag vekligen inte kunde stå ut i din närhet innan. Du har förändrats så.
Nu är du en del av mig, känner fortfarande hur du rytmiskt stöter mot mig om och om igen. Det är underbart.
Att min musiksmak har ändrats sig så, det vet jag inte varför. Jag vet att jag kan lyssna på det mesta. Men att skriva något sådant, det är udda. Men Winnerbäck IS THE SHIT! Det är verkligen helt fantastiskt underbart att lyssna på hans musik. Känna hur rytment stöter i kroppen, ja volymen är hög, det är ljuvt. Din musik ger mig min ro. Älskar det!
//Monster
Jag känner så igen mig, kunner hur allt dunkar. Jag känner mig hemma, att bara sjunka in och drömma mig bort. Gamla texter som kommer åter.
Jag avskydde verkligen dig, då när min favorit-tjejkompis presenterade oss. Jag kunde inte förmå mig att lyssna på dig, ej heller se på dig. Det var så irriterande när hon pratade om dig. Hon var så glad, jag kunde inte förstå varför.
Nu sitter jag här idag, njuter av ditt sällskap. Det är ändå bara 6-7 år sedan vi presenterades. Men att kunna sitta såhär långt efter... Det behag du skänker mig är beroendeframkallande. Folk skulle säkert kalla mig tokig men Jag är nog kär i dig ändå. Trots mina hårda ord, trots att jag vekligen inte kunde stå ut i din närhet innan. Du har förändrats så.
Nu är du en del av mig, känner fortfarande hur du rytmiskt stöter mot mig om och om igen. Det är underbart.
Att min musiksmak har ändrats sig så, det vet jag inte varför. Jag vet att jag kan lyssna på det mesta. Men att skriva något sådant, det är udda. Men Winnerbäck IS THE SHIT! Det är verkligen helt fantastiskt underbart att lyssna på hans musik. Känna hur rytment stöter i kroppen, ja volymen är hög, det är ljuvt. Din musik ger mig min ro. Älskar det!
//Monster
Monster Part 2
Hrm, får börja med att ursäkta mig lite, det tog visst lite längre tid än tänkt att skriva igen.
Monster eller inte...
Anledningen till att jag kallar mig monster, är för att jag, mer eller mindre, finner ett hat mot mig själv.
Men vad är det för hat? Vad är det jag hatar egentligen?
Mitt hat, grundar sig i att jag är udda. Jag har alltid varit mig själv, oavsett hur folk ser på mig. Det har gjort att jag inte direkt haft en underbar skolgång. Inte många vänner direkt, då folk ansåg att jag var.. Konstig... Jag levde på det, blev den som alla skrattade åt i klassen, en riktig "klassens Clown". Trots att jag var mobbad och utstött, även om jag hade några vänner, gjorde min kärlek till att vara vän med alla det svårare. Jag ville vara där, bland alla. Folk fann det roligt att driva med mig, gjorde mig till åtlöje men jag fann mig i det. Vissa perioder mådde jag så dåligt, att jag grät mig till sömns.
Mitt hat, ligger i att jag inte fick vara, den jag ville vara. Mitt hat, ligger i att jag aldrig ville ändra på mig.
Vem ville jag vara? Varför ändrade jag inte på mig?
Jag ville vara, den som alla ville vara med. Det hade räckt med att alla tyckte om mig, men det hände aldrig. Jag ville heller inte ändra på mig. Jag ville vara mig själv! Trots allt hat jag hade, mot mig, mot de som gjorde mig psykiskt illa. Så kunde jag aldrig förmå mig att tycka illa om dem. Jag ville inte bli någon annan, jag älskade mig så pass, att den jag var, är och förblir jag.
Jag har tidigare skrivit att jag inte är mig själv. Att det ända jag har kvar är just min kärlek till människor. Jag antar, att jag egentligen är det, Det är just min kärlek till människor som är jag. Jag anpassar mig till personer, försöker hitta något gemensamt eller förstå mig på deras intressen.
Är det rätt? Ger inte det en falsk bild av mig själv?
Det är absolut rätt. Hur ska folk kunna trivas med mig om jag inte är intresserad? Det gemensamma intresset är bara ett plus. Visst, jag må ge en falsk bild av mig själv, fast ändå inte. Det jag ser det som, är att jag skapar en person som folk trivs med. En som man känner att man kan prata med, någon som gärna lyssnar. Jag är anpassningsbar, därför är det inte en falsk bild. Inte i mina ögon.
Jag är ett monster, för mina tankar. Jag är ett monster, för mina handlingar. Jag är ett monster, för att det är min bild av mig själv!
//Monster
Monster eller inte...
Anledningen till att jag kallar mig monster, är för att jag, mer eller mindre, finner ett hat mot mig själv.
Men vad är det för hat? Vad är det jag hatar egentligen?
Mitt hat, grundar sig i att jag är udda. Jag har alltid varit mig själv, oavsett hur folk ser på mig. Det har gjort att jag inte direkt haft en underbar skolgång. Inte många vänner direkt, då folk ansåg att jag var.. Konstig... Jag levde på det, blev den som alla skrattade åt i klassen, en riktig "klassens Clown". Trots att jag var mobbad och utstött, även om jag hade några vänner, gjorde min kärlek till att vara vän med alla det svårare. Jag ville vara där, bland alla. Folk fann det roligt att driva med mig, gjorde mig till åtlöje men jag fann mig i det. Vissa perioder mådde jag så dåligt, att jag grät mig till sömns.
Mitt hat, ligger i att jag inte fick vara, den jag ville vara. Mitt hat, ligger i att jag aldrig ville ändra på mig.
Vem ville jag vara? Varför ändrade jag inte på mig?
Jag ville vara, den som alla ville vara med. Det hade räckt med att alla tyckte om mig, men det hände aldrig. Jag ville heller inte ändra på mig. Jag ville vara mig själv! Trots allt hat jag hade, mot mig, mot de som gjorde mig psykiskt illa. Så kunde jag aldrig förmå mig att tycka illa om dem. Jag ville inte bli någon annan, jag älskade mig så pass, att den jag var, är och förblir jag.
Jag har tidigare skrivit att jag inte är mig själv. Att det ända jag har kvar är just min kärlek till människor. Jag antar, att jag egentligen är det, Det är just min kärlek till människor som är jag. Jag anpassar mig till personer, försöker hitta något gemensamt eller förstå mig på deras intressen.
Är det rätt? Ger inte det en falsk bild av mig själv?
Det är absolut rätt. Hur ska folk kunna trivas med mig om jag inte är intresserad? Det gemensamma intresset är bara ett plus. Visst, jag må ge en falsk bild av mig själv, fast ändå inte. Det jag ser det som, är att jag skapar en person som folk trivs med. En som man känner att man kan prata med, någon som gärna lyssnar. Jag är anpassningsbar, därför är det inte en falsk bild. Inte i mina ögon.
Jag är ett monster, för mina tankar. Jag är ett monster, för mina handlingar. Jag är ett monster, för att det är min bild av mig själv!
//Monster
Monster. part 1
Kan ingen bara säga det till mig. Vad det är som sker, vart allt ska sluta. Ge mig en hint av framtiden, så jag slipper oroa mig? Ska man behöva fundera, delas itu varje gång tankarna faller på. Börja fundera över det som är, vad som kan gå förlorat. Är det värt att satsa allt?
Om ändå hinten fanns, då skulle jag slippa detta, slippa funderingar, oron och tveksamheten. Jag skulle slippa känna att jag dras itu, att jag hamnar någonstans emellan. Det som är, är. Det bör inte ändras på, fast små ändringar skadar inte, såvida det inte är till det sämre.
Det är alltid värt att satsa allt. Utan hela insatsen kan man aldrig få jackpot. Så funkar det i spel, så fungerar också livet. Kan man inte satsa, så kan man heller inget vinna. Finns dock vissa saker jag inte vill satsa, eller som jag tvekar över att satsa. När jag vet det, om jag verkligen vill satsa det. Då vet jag, vart jag själv står i sörjan.
Folk frågar mig, varför skriver du monster? Du är inget monster!
Monster eller inte, det är inte frågan. Frågan är snarare, varför inte?
Vad ger er rätt, att döma mig till att inte vara ett monster? Vem säger att ni känner mig så pass väl, att ni vet det?
Jag är ett monster, det är mitt hat, mot mig själv.
Jag har tidigare skrivit, att jag älskar mig själv. Det stämmer, men trots detta, kommer det alltid finnas en gnutta hat. Allt i livet lever en slags balans. Det kan inte finnas bara kärlek, utan måste även finnas hat, för att allt ska få den rätta balansen.
Jag älskar mig till den grad, att jag är nöjd med mig själv. Dock hatar jag mig själv till den grad, att jag kan kalla mig själv för monster.
Hur funkar detta?
Det är min balans, det är svårt att förklara, jag ska ta mig tid imorgon, men nu är det dags för sängen.
//Monster
Om ändå hinten fanns, då skulle jag slippa detta, slippa funderingar, oron och tveksamheten. Jag skulle slippa känna att jag dras itu, att jag hamnar någonstans emellan. Det som är, är. Det bör inte ändras på, fast små ändringar skadar inte, såvida det inte är till det sämre.
Det är alltid värt att satsa allt. Utan hela insatsen kan man aldrig få jackpot. Så funkar det i spel, så fungerar också livet. Kan man inte satsa, så kan man heller inget vinna. Finns dock vissa saker jag inte vill satsa, eller som jag tvekar över att satsa. När jag vet det, om jag verkligen vill satsa det. Då vet jag, vart jag själv står i sörjan.
Folk frågar mig, varför skriver du monster? Du är inget monster!
Monster eller inte, det är inte frågan. Frågan är snarare, varför inte?
Vad ger er rätt, att döma mig till att inte vara ett monster? Vem säger att ni känner mig så pass väl, att ni vet det?
Jag är ett monster, det är mitt hat, mot mig själv.
Jag har tidigare skrivit, att jag älskar mig själv. Det stämmer, men trots detta, kommer det alltid finnas en gnutta hat. Allt i livet lever en slags balans. Det kan inte finnas bara kärlek, utan måste även finnas hat, för att allt ska få den rätta balansen.
Jag älskar mig till den grad, att jag är nöjd med mig själv. Dock hatar jag mig själv till den grad, att jag kan kalla mig själv för monster.
Hur funkar detta?
Det är min balans, det är svårt att förklara, jag ska ta mig tid imorgon, men nu är det dags för sängen.
//Monster
När världen rämnar...
Jag kommer falla,
Falla långt,
Falla djupt,
Så djupt att kärnan är mig nära.
När min värld rämnar,
Världen som är,
Världen i min uppfattning,
Skalet börjar spricka.
Hur djupt kan man sjunka?
Hur långt kan hålet bli?
Ska jag sjunka till botten?
Ska jag försvinna där i?
När världen rämnar,
Så kommer jag falla,
Men du räddar alltid mig,
Innan allt är försent.
När min värld rämnar, har det alltid funnit någon där, någon jag alltid kunnat lita på. Jag hoppas du förstår nu, du är inte bara en vän, inte ens bara den bästa. Du är en del av min värld, en del av mig älskar dig för det. Finns alltid här för dig, för att plocka upp dig, när din värld rämnar. Hoppas du förstår nu, att du alltid kommer vara en del av mig!
//Monster
Falla långt,
Falla djupt,
Så djupt att kärnan är mig nära.
När min värld rämnar,
Världen som är,
Världen i min uppfattning,
Skalet börjar spricka.
Hur djupt kan man sjunka?
Hur långt kan hålet bli?
Ska jag sjunka till botten?
Ska jag försvinna där i?
När världen rämnar,
Så kommer jag falla,
Men du räddar alltid mig,
Innan allt är försent.
När min värld rämnar, har det alltid funnit någon där, någon jag alltid kunnat lita på. Jag hoppas du förstår nu, du är inte bara en vän, inte ens bara den bästa. Du är en del av min värld, en del av mig älskar dig för det. Finns alltid här för dig, för att plocka upp dig, när din värld rämnar. Hoppas du förstår nu, att du alltid kommer vara en del av mig!
//Monster
Jag har varit duktig!!!
Oj, oj, oj. Jag har varit duktig. Spenderat de senaste 3½ timmarna med att städa. Har tyvärr legat sjukt praktiskttaget hela helgen. Trodde jag hade lyckats sova bort hela lördagen, så när jag vaknade kl 11 igår fick jag för mig att det var söndag. Somnade någongång vid 10 igår. Vaknade 5 imorse. Titta på lite serier och var uppe vid 9 och började städa har precis blivit klar. Lite tvätt som är kvar i maskin, men annars är allt, utom mitt skrivbord, skinande rent. Mitt skrivbord ska jag aldrig städa!! Eller, jo, ska 'la plocka iordning det lite. :P Skönt iallafall att vara klar.
Önskar jag kunde.
Jag vill finnas där, kunna hålla om dig, säga att allt ska bli bra. Dock finns det saker som hindrar. Saker som gör att det inte skulle se bra ut. Om du bara visste, om du bara förstod för en stund, vad som egentligen försigår i mitt huvud. Vad jag tänker när vi pratar, vad jag funderar över när jag ser dig och ger dig mitt varma leende.
Jag har kunnat, önskar jag kunde ännu. Måste försöka, det var så praktiskt. Bara slippa allt, slippa känna, slippa bry sig om allt som händer. Bara trycka undan och dra en gräns. Hålla mig borta från allt annat. Alla känslor, alla tankar. Bara bli mig själv igen. Bara låta allt driva bort. Jag önskar, så mycket men det hjälper inte att bara önska.
Jag har kunnat styra, över mina känslor. Förmågan att trycka bort det jag känner, trycka bort intresse för folk. Jag har alltid varit sådan, Iallafall i förhållanden, att jag håller mig till den jag är tillsammans med. Det har funkat jämt! Det var så skönt, för jag behövde aldrig tvivla, märkte jag att jag blev intresserad, så trängde jag bort allt. Lät bli att överhuvudtaget tänka tanken..
Problemet, troligen det som gör det svårt, är att jag inte är upptagen. Jag är singel, jag vill ha någon hos mig. Men vill inte ha någon bara sådär, utan någon som jag verkligen känner att jag tycker om. DOCK! Det får vara slut nu. Jag orkar somsagt inte med allt detta, jag ska göra allt i min kraft, för att slippa detta. Bara vara vänner... Det är det jag suktar efter. Det är det som händer nu. Bearbeta, trycka bort och förtränga.
Jag kommer alltid finnas där för dig. Men inte på detta sättet, inte längre. Vem vet, kanske i framtiden, men inte nu.
Din axel,
När du behöver gråta,
Din famn,
När du behöver en kram.
Ditt öra,
När du behöver prata.
En sann vän,
Finns här alltid!
Inget mer,
Som det är nu.
När du vet,
Då pratar vi framtid!
//Monster
Jag har kunnat, önskar jag kunde ännu. Måste försöka, det var så praktiskt. Bara slippa allt, slippa känna, slippa bry sig om allt som händer. Bara trycka undan och dra en gräns. Hålla mig borta från allt annat. Alla känslor, alla tankar. Bara bli mig själv igen. Bara låta allt driva bort. Jag önskar, så mycket men det hjälper inte att bara önska.
Jag har kunnat styra, över mina känslor. Förmågan att trycka bort det jag känner, trycka bort intresse för folk. Jag har alltid varit sådan, Iallafall i förhållanden, att jag håller mig till den jag är tillsammans med. Det har funkat jämt! Det var så skönt, för jag behövde aldrig tvivla, märkte jag att jag blev intresserad, så trängde jag bort allt. Lät bli att överhuvudtaget tänka tanken..
Problemet, troligen det som gör det svårt, är att jag inte är upptagen. Jag är singel, jag vill ha någon hos mig. Men vill inte ha någon bara sådär, utan någon som jag verkligen känner att jag tycker om. DOCK! Det får vara slut nu. Jag orkar somsagt inte med allt detta, jag ska göra allt i min kraft, för att slippa detta. Bara vara vänner... Det är det jag suktar efter. Det är det som händer nu. Bearbeta, trycka bort och förtränga.
Jag kommer alltid finnas där för dig. Men inte på detta sättet, inte längre. Vem vet, kanske i framtiden, men inte nu.
Din axel,
När du behöver gråta,
Din famn,
När du behöver en kram.
Ditt öra,
När du behöver prata.
En sann vän,
Finns här alltid!
Inget mer,
Som det är nu.
När du vet,
Då pratar vi framtid!
//Monster
En minut
En plats utan ro, det är där jag är. En plats där jag vet ingenting, varken upp eller ner. Vet inte vad som kommer hända härnäst, knappt vad som hänt. Jag kan aldrig ångra allt som hänt i mitt liv, för då hade jag inte varit mig själv.
En plats, i en famn, hos någon jag tycker om. Det är något underbart, jag känner mig trygg. Kommer aldrig vilja lämna den plats. Att bara ligga, i den famnen, eller att omfamna denna någon. Helt underbart, helt fantastiskt. Men vem är hon!
Jag vill komma bort, jag vill kunna tappa tidsbegreppet igen. Jag vill kunna, bara ligga ner, bredvid någon och försvinna. Känna värme, hålla om. Ligga vaken under natten, bara för att vara säker på att du inte försvinner. Men vem är du?
Vad kommer hända? Ingenting, finns inget som kan hända. Finns ingen möjlighet att göra någon skillnad. Det är som det är. Jag har tappat suget att försöka förändra saker, försöka få mig att finna någon. Det kommer aldrig hända, någon får finna mig istället. Men vem?
Vem är du? Vem är hon? Eller bara Vem?
Du är ingen, hon finns inte, vem kommer att komma tillslut. Den slutsatsen har jag. Det finns ingen du just nu. Jag kan inte förmå mig att känna något som det är. Det finns ingen hon, hon existerar inte just nu iallafall, hur mycket jag än vill. Famnen jag vill finnas i, eller hon jag vill hålla om. Finns inte! Vem kommer att komma tillslut. Frågan är bara när vem kommer. Är det idag? Imorgon? En vecka? Månader, år? Varför inte bara, om en minut!
//Monster
En plats, i en famn, hos någon jag tycker om. Det är något underbart, jag känner mig trygg. Kommer aldrig vilja lämna den plats. Att bara ligga, i den famnen, eller att omfamna denna någon. Helt underbart, helt fantastiskt. Men vem är hon!
Jag vill komma bort, jag vill kunna tappa tidsbegreppet igen. Jag vill kunna, bara ligga ner, bredvid någon och försvinna. Känna värme, hålla om. Ligga vaken under natten, bara för att vara säker på att du inte försvinner. Men vem är du?
Vad kommer hända? Ingenting, finns inget som kan hända. Finns ingen möjlighet att göra någon skillnad. Det är som det är. Jag har tappat suget att försöka förändra saker, försöka få mig att finna någon. Det kommer aldrig hända, någon får finna mig istället. Men vem?
Vem är du? Vem är hon? Eller bara Vem?
Du är ingen, hon finns inte, vem kommer att komma tillslut. Den slutsatsen har jag. Det finns ingen du just nu. Jag kan inte förmå mig att känna något som det är. Det finns ingen hon, hon existerar inte just nu iallafall, hur mycket jag än vill. Famnen jag vill finnas i, eller hon jag vill hålla om. Finns inte! Vem kommer att komma tillslut. Frågan är bara när vem kommer. Är det idag? Imorgon? En vecka? Månader, år? Varför inte bara, om en minut!
//Monster