Var står jag nu?
Var står jag nu? Vid ett vägskäl? Olika vägar att välja? Vilken är rätt? Vad blir fel? Om jag väljer en väg, stängs en annan?
Jag är ensam, förtvivlad, rädd. Visst jag har vänner, men vänner är tyvärr inte allt. Jag vill ha något mer, jag vill åter vara hel. "Kasta dig inte in i något", nej visst. Lätt att säga när man har någon, inget illa menat! Men vad ska jag ta mig till nu, vissa säger vänta, vissa säger att jag inte ska ge upp. Vissa säger att det är bättre att låta bli att söka.
Vägskälet är ett simpelt val, man tar den vägen man vill gå, men kommer jag dit jag verkligen vill då? Eller är det bara vad jag hoppas ska vara rätt? Det finns något inom mig, som säger att det kan vara fel.
Det rätta valet, kommer inom kort, när korten ligger på bordet. När sista spelet är färdigt, och alla vill hem. Tar du med mig då? Blir jag det rätta valet? Blir jag den du, bjuder hem till dig?
Det som blir fel, är min känsla av att inte räcka till. Att folk ser mig sträcka ut, men inte nå fram. Eller att jag når fram, men är där hela tiden. Vad är lagom? Vad gör att det ska kännas rätt? Kan du ta bort mina fel, få mig känna som att jag hör till? När ska jag få känna mig... Hemma?
Vägskälet har oftast bara ett val, efter det valet gjorts stängs alla andra utvägar. Har man väl gjort ett val, så är det som att vägskälet tappar sina andra skyltar. Vägarna försvinner och man står där med en enda utväg. Jag kan inte göra något val, även om vägskälet är mitt. Det är du som är vägen, som lockar mig rätt.
Att få finnas till, utan tomhet eller tvivel. Ännu en gång, HEL!
Du som finns där,
Ni som vet att ni betyder,
Jag väljer inte mellan er,
Utan står i vägskälet,
Öppna armar,
Önskar att någon famnar om mig,
Att någon visar mig,
Den rätta vägen.
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
Jag är ensam, förtvivlad, rädd. Visst jag har vänner, men vänner är tyvärr inte allt. Jag vill ha något mer, jag vill åter vara hel. "Kasta dig inte in i något", nej visst. Lätt att säga när man har någon, inget illa menat! Men vad ska jag ta mig till nu, vissa säger vänta, vissa säger att jag inte ska ge upp. Vissa säger att det är bättre att låta bli att söka.
Vägskälet är ett simpelt val, man tar den vägen man vill gå, men kommer jag dit jag verkligen vill då? Eller är det bara vad jag hoppas ska vara rätt? Det finns något inom mig, som säger att det kan vara fel.
Det rätta valet, kommer inom kort, när korten ligger på bordet. När sista spelet är färdigt, och alla vill hem. Tar du med mig då? Blir jag det rätta valet? Blir jag den du, bjuder hem till dig?
Det som blir fel, är min känsla av att inte räcka till. Att folk ser mig sträcka ut, men inte nå fram. Eller att jag når fram, men är där hela tiden. Vad är lagom? Vad gör att det ska kännas rätt? Kan du ta bort mina fel, få mig känna som att jag hör till? När ska jag få känna mig... Hemma?
Vägskälet har oftast bara ett val, efter det valet gjorts stängs alla andra utvägar. Har man väl gjort ett val, så är det som att vägskälet tappar sina andra skyltar. Vägarna försvinner och man står där med en enda utväg. Jag kan inte göra något val, även om vägskälet är mitt. Det är du som är vägen, som lockar mig rätt.
Att få finnas till, utan tomhet eller tvivel. Ännu en gång, HEL!
Du som finns där,
Ni som vet att ni betyder,
Jag väljer inte mellan er,
Utan står i vägskälet,
Öppna armar,
Önskar att någon famnar om mig,
Att någon visar mig,
Den rätta vägen.
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
Skadar andra.
Ska man vara rädd för att skada andra? Ska man dra sig undan för att man kan förstöra? Ska man vika av, bara för att man är rädd för att något ska hända? Eller ska man bara låta allt ske?
Absolut ska man vara rädd för att skada andra, man kan dock inte ändra på sig själv för det. Man är ju den man är, men man kan värna om andra för det. Om man ändrar på sig, bara för denna andledning, så blir det svårt att vara sig själv. Då minsta lilla del av allt vi gör, de val vi gör och gjort, är en del av den vi är.
Man ska inte dra sig undan för att man kan förstöra. Om det nu inte är så att det är oundvikligt. Drar man sig undan, så kan man förstöra mer, än om man inte gör det. Det som förstörs kan vara en livslång vänskap eller en framtida relation med "Drömmen".
Finns det någon egentlig anledning till att vika av, om man är rädd? När saker händer, så händer det av en mening. Aktar man sig, så uppkommer risken att det aldrig kommer att ske. Dock är det mening att man ska vika undan om nu det valet görs. AKTA vänner, ta vara på dem. Även om någon gör något tokigt val, man är fortfarande vänner. Iallafall från ena sidan. Värna om dina vänner, se förbi de tokiga valen, acceptera varandra.
Det som sker, sker! Precis som jag skrev innan, allt händer av en mening. Sker något så finns det en mening med det. "Meningen" kanske inte är klar i sig, men förhoppningsvis visar den sig inom kort. Man kan göra mycket dumt, som att låta den bästa vännen dra för en konflikt, man kanske råkar få med sig något från affären som man glömt att betala. Finns fler saker, men låt det ha skett. Stressa inte upp över det, finns ingen anledning. Jag kan hålla med om att det inte är rätt. Men det har redan skett.
//Monster
Absolut ska man vara rädd för att skada andra, man kan dock inte ändra på sig själv för det. Man är ju den man är, men man kan värna om andra för det. Om man ändrar på sig, bara för denna andledning, så blir det svårt att vara sig själv. Då minsta lilla del av allt vi gör, de val vi gör och gjort, är en del av den vi är.
Man ska inte dra sig undan för att man kan förstöra. Om det nu inte är så att det är oundvikligt. Drar man sig undan, så kan man förstöra mer, än om man inte gör det. Det som förstörs kan vara en livslång vänskap eller en framtida relation med "Drömmen".
Finns det någon egentlig anledning till att vika av, om man är rädd? När saker händer, så händer det av en mening. Aktar man sig, så uppkommer risken att det aldrig kommer att ske. Dock är det mening att man ska vika undan om nu det valet görs. AKTA vänner, ta vara på dem. Även om någon gör något tokigt val, man är fortfarande vänner. Iallafall från ena sidan. Värna om dina vänner, se förbi de tokiga valen, acceptera varandra.
Det som sker, sker! Precis som jag skrev innan, allt händer av en mening. Sker något så finns det en mening med det. "Meningen" kanske inte är klar i sig, men förhoppningsvis visar den sig inom kort. Man kan göra mycket dumt, som att låta den bästa vännen dra för en konflikt, man kanske råkar få med sig något från affären som man glömt att betala. Finns fler saker, men låt det ha skett. Stressa inte upp över det, finns ingen anledning. Jag kan hålla med om att det inte är rätt. Men det har redan skett.
//Monster
Crimson skies!
Why is the sky so crimson red?
Why has something just become dead?
Will it come back alive?
And paint the sky with a lie?
©Rasmus Lönfeldt aka Monster
Why has something just become dead?
Will it come back alive?
And paint the sky with a lie?
©Rasmus Lönfeldt aka Monster
Finns det verkligen någon för alla?
"Det finns någon för alla", stämmer verkligen det? Hur mycket jag vrider och vänder på det, så känns det verkligen inte så ibland.
Vadå någon för alla? Det finns ju fler kvinnor än män, eller är det tvärtom?
Fast iof, några är homosexuella, så då jämnar det nog ut sig.
Men finns det verkligen det? Var letar man? Är det värt att vänta om det behövs? Är det rätt att "försöka sno" någon från någon annan? Vilka krav ska man ha? Behöver man vara lika? Eller kan två personer av varandras motsats leva harmoniskt?
Jag tror att det självklart finns någon för alla. Eller nästan iallafall, finns de som har oturen att inte träffa någon.
Men vart letar man då? Ska jag, som knappt går ut på krogen, behöva ränna ute för att hitta någon? Nej, det ska jag inte. Visst jag kanske hittar min totala motsats, men vi skulle absolut kunna leva harmoniskt.
Men likheten, borde inte den spela någon roll? Aldrig! Den får inte ha någon roll. Inte för mig, jag hoppas verkligen inte det har det för den jag finner. Utseende ska ju egentligen inte ha någon roll, men ärligt.. Vem bryr sig inte? Jag gör nog faktiskt inte det. För mig är känslan av trygghet och ro, det som spelar någon roll. Kan jag sätta mig ner med någon och bara vara tyst, så vet jag att där hör jag hemma. Där vill jag vara, för där trivs jag verkligen. Det är när jag börjar pladdra som jag är osäker, försöker finna något gemensamt. Vad som helst, bara det inte är en sak då. Utan helst flera, så man kan prata om det nästa gång eller något.
Trygghet och ro.. Den underbara känslan skulle vara skön att hitta igen, framförallt få behålla den. Få kalla den min, min trygghet och ro. Min andra hälft.
//Monster
Vadå någon för alla? Det finns ju fler kvinnor än män, eller är det tvärtom?
Fast iof, några är homosexuella, så då jämnar det nog ut sig.
Men finns det verkligen det? Var letar man? Är det värt att vänta om det behövs? Är det rätt att "försöka sno" någon från någon annan? Vilka krav ska man ha? Behöver man vara lika? Eller kan två personer av varandras motsats leva harmoniskt?
Jag tror att det självklart finns någon för alla. Eller nästan iallafall, finns de som har oturen att inte träffa någon.
Men vart letar man då? Ska jag, som knappt går ut på krogen, behöva ränna ute för att hitta någon? Nej, det ska jag inte. Visst jag kanske hittar min totala motsats, men vi skulle absolut kunna leva harmoniskt.
Men likheten, borde inte den spela någon roll? Aldrig! Den får inte ha någon roll. Inte för mig, jag hoppas verkligen inte det har det för den jag finner. Utseende ska ju egentligen inte ha någon roll, men ärligt.. Vem bryr sig inte? Jag gör nog faktiskt inte det. För mig är känslan av trygghet och ro, det som spelar någon roll. Kan jag sätta mig ner med någon och bara vara tyst, så vet jag att där hör jag hemma. Där vill jag vara, för där trivs jag verkligen. Det är när jag börjar pladdra som jag är osäker, försöker finna något gemensamt. Vad som helst, bara det inte är en sak då. Utan helst flera, så man kan prata om det nästa gång eller något.
Trygghet och ro.. Den underbara känslan skulle vara skön att hitta igen, framförallt få behålla den. Få kalla den min, min trygghet och ro. Min andra hälft.
//Monster
Äntligen hemma..
Eller är det verkligen det?
Helgen har gått bra, truckkortet fixat, det ända jag har nu att göra är och fixa lite fler gaffeltimmar. Tar dock 10 dagar innan jag får kortet, därav 10 dagar tills jag kommer kunna fråga om trucktillstånd. Men 10 dagar är ju inte mycket.
Sillstaden är ett minne blott! Tills mitt te tar slut iallafall. Fy vad sjukt gott te är! Jag klarar mig knappt utan det, men kan inte dricka annat än lös-te. Det andra smakar beskt och äckligt. Men att brygga lös-te är asgott!
Nu ska jag ut och ränna lite, springa och pussa på min bebis. Saknat henne som FAN!
//Monster
Helgen har gått bra, truckkortet fixat, det ända jag har nu att göra är och fixa lite fler gaffeltimmar. Tar dock 10 dagar innan jag får kortet, därav 10 dagar tills jag kommer kunna fråga om trucktillstånd. Men 10 dagar är ju inte mycket.
Sillstaden är ett minne blott! Tills mitt te tar slut iallafall. Fy vad sjukt gott te är! Jag klarar mig knappt utan det, men kan inte dricka annat än lös-te. Det andra smakar beskt och äckligt. Men att brygga lös-te är asgott!
Nu ska jag ut och ränna lite, springa och pussa på min bebis. Saknat henne som FAN!
//Monster
sill....
fyfan för sill...
Men för att komma till skott.. Stockholm.. Finns bara en kommentar, SKIT! Kommer hit i någorlunda bra väder, får trängas som jag vet inte vad, möter upp farsan, och får trängas ännu mer.. Kvällen är inte mycket att gnälla på, film och bra med sömn.. Vaknar morgonen efter av att farsan väcker mig, och säger att det är -25 grader.. Wtf... Bara sådär O.o, när jag väl kommit fram till utbildningen så hade jag typ ingen känsel i benen... Då hade jag varit varm när jag gick ur tunnelbanan och gått i 5 minuter.. Argh!!
Inte lika bra som vanligt va? Orka skriva mycket på mobilen...
//monster <3
Hjälp?!?!
Nu är den stundade tiden kommen, jag finner inte mycket mer att skriva om. Behöver hjälp, ge mig tips, säg något ni vill att jag ska ge åsikter om, eller berätta min syn på. Får jämt höra att jag skriver bra betydelsefulla saker, men ge mig material att prata om!
Annars kommer det bara texter då det händer något, för det är bara då jag verkligen har något att skriva om. Vilket inte är allt för ofta.
//Monster
Annars kommer det bara texter då det händer något, för det är bara då jag verkligen har något att skriva om. Vilket inte är allt för ofta.
//Monster
Vill bara gråta!
Vill bara,
Just nu,
Bara klösa upp sår,
Skära mig i armarna.
Jag vill ha ett skäl,
Ett skäl till att gråta,
Inte den som redan finns,
Utan en annan.
Jag är fel,
Mitt bemötande är fel,
Jag är inte den,
Du trodde jag en gång var.
Alltid varit sådan,
Kommer alltid va,
Jag hoppas mina öppna sår,
Ska dränka mig,
Dränka mig innan sorgen kommer.
Räcker blodet att dränka mig?
Eller ska tårarna,
Behöva göra slut på mig helt?
©Rasmus Lönfeldt, aka Monster 2011
Just nu,
Bara klösa upp sår,
Skära mig i armarna.
Jag vill ha ett skäl,
Ett skäl till att gråta,
Inte den som redan finns,
Utan en annan.
Jag är fel,
Mitt bemötande är fel,
Jag är inte den,
Du trodde jag en gång var.
Alltid varit sådan,
Kommer alltid va,
Jag hoppas mina öppna sår,
Ska dränka mig,
Dränka mig innan sorgen kommer.
Räcker blodet att dränka mig?
Eller ska tårarna,
Behöva göra slut på mig helt?
©Rasmus Lönfeldt, aka Monster 2011
Om jag litar på mina vänner?
SUCK!
Jag kan inte det, det finns inte en chans att jag kan det. Inte när det gäller andra människor. Spelar ingen roll vem som säger något. Oavsett om det skulle vara min närmaste vän, så vill jag ha min egna uppfattning av människor. Jag vet inte varför, jag bara är sådan, finns ingen som kan få mig att tycka mindre om någon. Ingen annan än personen själv.
Ska det vara så? Är jag en sämre vän för det? Eller är jag bara en bättre medmänniska? Ska jag ändra mitt beteende, den jag är, bara för att mina vänne har en uppfattning om någon?
Jag kan inte hata en människa, visst jag kan tycka att folk gör fel, jag kan tycka mindre om människor. MEN! Alla förtjänar en andra chans, alla förtjänar en första chans att vara min vän.
Visst jag kanske inte gör rätt i att jag lyssnar på mina vänner när de snackar skit om mina andra vänner och verkligen lyssnar på vad de säger. Det är heller inte rätt att jag inte berättar för dessa vänner efteråt. MEN! det finns inget som är så skönt att bara snacka skit om någon man är arg på, oavsätt om man menar det eller inte. Det är en verklig "Steamblower", jag kan själv känna att jag behöver det ibland. För det lättar på trycket, gör mig mindre arg på personen och framför allt, jag förlorar inte den vännen.
Detta är jag, inte konstigt att jag kallar mig själv för monster eller hur? Men detta monster står jag för, oavsätt vad ni säger!
//Monster
Jag kan inte det, det finns inte en chans att jag kan det. Inte när det gäller andra människor. Spelar ingen roll vem som säger något. Oavsett om det skulle vara min närmaste vän, så vill jag ha min egna uppfattning av människor. Jag vet inte varför, jag bara är sådan, finns ingen som kan få mig att tycka mindre om någon. Ingen annan än personen själv.
Ska det vara så? Är jag en sämre vän för det? Eller är jag bara en bättre medmänniska? Ska jag ändra mitt beteende, den jag är, bara för att mina vänne har en uppfattning om någon?
Jag kan inte hata en människa, visst jag kan tycka att folk gör fel, jag kan tycka mindre om människor. MEN! Alla förtjänar en andra chans, alla förtjänar en första chans att vara min vän.
Visst jag kanske inte gör rätt i att jag lyssnar på mina vänner när de snackar skit om mina andra vänner och verkligen lyssnar på vad de säger. Det är heller inte rätt att jag inte berättar för dessa vänner efteråt. MEN! det finns inget som är så skönt att bara snacka skit om någon man är arg på, oavsätt om man menar det eller inte. Det är en verklig "Steamblower", jag kan själv känna att jag behöver det ibland. För det lättar på trycket, gör mig mindre arg på personen och framför allt, jag förlorar inte den vännen.
Detta är jag, inte konstigt att jag kallar mig själv för monster eller hur? Men detta monster står jag för, oavsätt vad ni säger!
//Monster
Kedje-skit-saker!
♥ Det sägs att GODA VÄNNER kan spendera lång tid utan att talas vid, utan att vänskapen brister. Dessa vänner, när de träffas beter sig som om de sågs igår, tänker inte på hur lång tid gått, utan att de talats vid ,eller hur långt ifrån varandra de bor. Om du har sådan tur att ha åtminstone en sådan vän, sätt detta på din status. De vet vilka de är♥
Allvarligt, VAD FAN! Ja, jag svor. Inget som händer ofta, men nu är jag sjukt trött på detta. Varför i hela friden skickar folk sådana saker hela tiden. Antingen Goda vänner stup i kvarten, eller hundveckan, eller nationella dotter dagen, OR WHAT THE FUCK EVER!
Hrm, Visst, jag har skickat sådana saker, 1 gång, det var på den där dotter dagen, men det finns folk som skickar sådana saker jämt. Jag menar dotter dagen det känns som om den typ inträffar 3-4 ggr om året. Seriöst folk, ge er, lägg ner, lite hårdare ord, skaffa er ett liv.
Wow, jag känner mig lite som en hycklare just nu, men ja, de får jag stå för. Just nu hycklar jag, men från och med idag ska jag sluta med sådana saker, blir så trött på att se sådana saker hela tiden. Visst det är gulligt, någon gång, men inte så ofta som det inträffar. G'night folket!
//monster
Hrm, Visst, jag har skickat sådana saker, 1 gång, det var på den där dotter dagen, men det finns folk som skickar sådana saker jämt. Jag menar dotter dagen det känns som om den typ inträffar 3-4 ggr om året. Seriöst folk, ge er, lägg ner, lite hårdare ord, skaffa er ett liv.
Wow, jag känner mig lite som en hycklare just nu, men ja, de får jag stå för. Just nu hycklar jag, men från och med idag ska jag sluta med sådana saker, blir så trött på att se sådana saker hela tiden. Visst det är gulligt, någon gång, men inte så ofta som det inträffar. G'night folket!
//monster
Vad vill du med ditt liv?
Vart är ditt liv påväg? Är du där du vill vara? Har du saker ogjorda? Försöker du finna tid till att göra det gjort? Behöver du hjälp på traven, men vågar inte fråga?
Har du som läser detta tagit dig en djupare titt på dessa frågor? Jag har funderat en massa, kommit på och tänkt om.
Vart är mitt liv påväg egentligen? Ska det vara att jag om dagarna sitter degad framför datorn och vill göra annat? Eller att jag gör något jag verkligen vill göra, men kommer på att då hinner jag inte med det vid datorn... En vän till mig sa att "Du behöver en kvinna i ditt liv", visst det stämmer, jag behöver nog faktiskt det. Dock så bara för att jag bejakar detta så betyder det inte att en kvinna hoppar upp i min famn bara sådär. Jag behöver absolut en kvinna i mitt liv, någon som får mig aktiv, får mig att göra andra saker, men samtidigt som låter mig göra de saker jag vill göra i viss mån.
Är jag där jag vill vara? Nej det är jag definitivt inte, just nu är jag jätttemissnöjd med var jag är, mot var jag vill vara. Jag har massa saker jag vill kunna, jag har samtidigt massa saker jag vill ha gjort. Jag vill resa, jag vill lära mig spela gitarr, fiol, piano m.fl. Jag vill ha sett på en massa serier som jag tycker om, jag vill ha spelat flertal olika spel som jag har. Men alltid, ALLTID! kommer jag tillbaka till samma problem, jag börjar ta tag i någon, men hamnar i något slags limbo av mina val, att jag väljer det jag inte haft en tanke på just den dagen. Allt för ofta blir det att kolla på serier.
Har du saker ogjorda? Försöker du finna tid till att göra det gjort? Behöver du hjälp på traven, men vågar inte fråga? Lite redan obesvarat, men absolut, jag behöver mer tid, jag behöver hjälp, men har väldigt svårt att fråga omkring mig.
Kan man bli helt nöjd med sitt liv? Eller räcker inte tiden till? Får Jag/vi alltid det stöd vi behöver för att kunna ta oss vidare? Har jag/vi för dåligt självdiciplin för att klara oss själva?
//Monster
Har du som läser detta tagit dig en djupare titt på dessa frågor? Jag har funderat en massa, kommit på och tänkt om.
Vart är mitt liv påväg egentligen? Ska det vara att jag om dagarna sitter degad framför datorn och vill göra annat? Eller att jag gör något jag verkligen vill göra, men kommer på att då hinner jag inte med det vid datorn... En vän till mig sa att "Du behöver en kvinna i ditt liv", visst det stämmer, jag behöver nog faktiskt det. Dock så bara för att jag bejakar detta så betyder det inte att en kvinna hoppar upp i min famn bara sådär. Jag behöver absolut en kvinna i mitt liv, någon som får mig aktiv, får mig att göra andra saker, men samtidigt som låter mig göra de saker jag vill göra i viss mån.
Är jag där jag vill vara? Nej det är jag definitivt inte, just nu är jag jätttemissnöjd med var jag är, mot var jag vill vara. Jag har massa saker jag vill kunna, jag har samtidigt massa saker jag vill ha gjort. Jag vill resa, jag vill lära mig spela gitarr, fiol, piano m.fl. Jag vill ha sett på en massa serier som jag tycker om, jag vill ha spelat flertal olika spel som jag har. Men alltid, ALLTID! kommer jag tillbaka till samma problem, jag börjar ta tag i någon, men hamnar i något slags limbo av mina val, att jag väljer det jag inte haft en tanke på just den dagen. Allt för ofta blir det att kolla på serier.
Har du saker ogjorda? Försöker du finna tid till att göra det gjort? Behöver du hjälp på traven, men vågar inte fråga? Lite redan obesvarat, men absolut, jag behöver mer tid, jag behöver hjälp, men har väldigt svårt att fråga omkring mig.
Kan man bli helt nöjd med sitt liv? Eller räcker inte tiden till? Får Jag/vi alltid det stöd vi behöver för att kunna ta oss vidare? Har jag/vi för dåligt självdiciplin för att klara oss själva?
//Monster
Socialt Accepterad?
Vad lever vi för egentligen? Vad är detta med social acceptans? Varför ska man behöva ägna hela sitt liv för att hitta en grupp människor man känner att man trivs hos? Ska social acceptans vara så svårt att finna? Varför kan inte bara alla människor älska varandra för dem vi är?
Allt detta kommer alltid tillbaka till ett och samma nedbrytande moment. Allt detta skitsnack! Folk söker social acceptans, hittar den, sen kommer detta skitsnack och bryter ner allt. Tycker bort människor och lämnar folk ensamma, sårbara och rädda för att våga öppna upp sig igen.
Jag har alltid själv varit att alla går att acceptera, bara man ger dem en chans. Dock har jag alltid varit den som inte är socialt accepterad. Finns det ett sammanhang? Jag tror det! Förmodligen är min anledning, till att försöka acceptera alla, att jag varit den borttryckta. Jag försöker hitta en ny vinkel.
Mitt läge idag är mer att jag inte känner mig socialt accepterad, för att jag inte varit det förut. Jag försöker komma in bland folk men stöter bort mig själv. Försöker hitta fel som folk sett hos mig innan. Idag, är jag dryg, elak och spydig av någon anledning så accepterar folk mig ändå. Jag har flertal vänner där vi är dryga och elaka med varandra, spydigheten ligger med där ibland. Samtidigt så är jag snäll, trevlig och omtänksam när jag är med familjen, men även där på ena sidan är vi spydiga och elaka och bråkar.
Men varför ska det vara så svårt med social acceptans? Varför ska vi alla behöva söka efter någon/några att passa in hos? Åter igen, varför inte bara acceptera alla för våra fel? Varför inte bara SLUTA SNACKA SKIT?!
//Monster
Allt detta kommer alltid tillbaka till ett och samma nedbrytande moment. Allt detta skitsnack! Folk söker social acceptans, hittar den, sen kommer detta skitsnack och bryter ner allt. Tycker bort människor och lämnar folk ensamma, sårbara och rädda för att våga öppna upp sig igen.
Jag har alltid själv varit att alla går att acceptera, bara man ger dem en chans. Dock har jag alltid varit den som inte är socialt accepterad. Finns det ett sammanhang? Jag tror det! Förmodligen är min anledning, till att försöka acceptera alla, att jag varit den borttryckta. Jag försöker hitta en ny vinkel.
Mitt läge idag är mer att jag inte känner mig socialt accepterad, för att jag inte varit det förut. Jag försöker komma in bland folk men stöter bort mig själv. Försöker hitta fel som folk sett hos mig innan. Idag, är jag dryg, elak och spydig av någon anledning så accepterar folk mig ändå. Jag har flertal vänner där vi är dryga och elaka med varandra, spydigheten ligger med där ibland. Samtidigt så är jag snäll, trevlig och omtänksam när jag är med familjen, men även där på ena sidan är vi spydiga och elaka och bråkar.
Men varför ska det vara så svårt med social acceptans? Varför ska vi alla behöva söka efter någon/några att passa in hos? Åter igen, varför inte bara acceptera alla för våra fel? Varför inte bara SLUTA SNACKA SKIT?!
//Monster