Var står jag nu? Vid ett vägskäl? Olika vägar att välja? Vilken är rätt? Vad blir fel? Om jag väljer en väg, stängs en annan?

Jag är ensam, förtvivlad, rädd. Visst jag har vänner, men vänner är tyvärr inte allt. Jag vill ha något mer, jag vill åter vara hel. "Kasta dig inte in i något", nej visst. Lätt att säga när man har någon, inget illa menat! Men vad ska jag ta mig till nu, vissa säger vänta, vissa säger att jag inte ska ge upp. Vissa säger att det är bättre att låta bli att söka.

Vägskälet är ett simpelt val, man tar den vägen man vill gå, men kommer jag dit jag verkligen vill då? Eller är det bara vad jag hoppas ska vara rätt? Det finns något inom mig, som säger att det kan vara fel.

Det rätta valet, kommer inom kort, när korten ligger på bordet. När sista spelet är färdigt, och alla vill hem. Tar du med mig då? Blir jag det rätta valet? Blir jag den du, bjuder hem till dig?

Det som blir fel, är min känsla av att inte räcka till. Att folk ser mig sträcka ut, men inte nå fram. Eller att jag når fram, men är där hela tiden. Vad är lagom? Vad gör att det ska kännas rätt? Kan du ta bort mina fel, få mig känna som att jag hör till? När ska jag få känna mig... Hemma?

Vägskälet har oftast bara ett val, efter det valet gjorts stängs alla andra utvägar. Har man väl gjort ett val, så är det som att vägskälet tappar sina andra skyltar. Vägarna försvinner och man står där med en enda utväg. Jag kan inte göra något val, även om vägskälet är mitt. Det är du som är vägen, som lockar mig rätt.

Att få finnas till, utan tomhet eller tvivel. Ännu en gång, HEL!

Du som finns där,
Ni som vet att ni betyder,
Jag väljer inte mellan er,
Utan står i vägskälet,

Öppna armar,
Önskar att någon famnar om mig,
Att någon visar mig,
Den rätta vägen.

©Rasmus Lönfeldt

//Monster