Var ska jag börja? Hur ska jag förklara allt och uttrycka mig på bästa sätt?

Jag vill säga adjö, till mitt nuvarande jag. Jag litar förmycket på folk. Tror alltid på det bättre.

Visst det är en del av mig, en del av mitt "stora" hjärta som släkt och vänner säger att jag har. Men, det måste ta stopp någonstans. När ska jag sluta lita på folk? När ska jag sluta ge människor en andra chans?

Jag vill ibland bara säga som titeln. Det kommer aldrig att hända. men skulle så gärna vilja.

Jag har slutat letat. Så lång har jag iallafall kommit. Jag har gett upp allt detta med kärlek. Orkar inte! Dock, jag menar ett aktivt letande leder ju ingen vart. men samtidigt som ett passivt letande inte heller hjälper något vidare. Önskar bara, att jag kunde hitta någon, som ger mig den miljö jag behöver. Som vågar älska mig och som jag vågar älska tillbaka. Där det inte uppstår något krångel. Allt ska bara hända, det ska bara bli så, för att det är menat.

Vad gör man när hjärtat säger stopp? Varför räcker det inte med att vara en underbar person som folk gillar? (Det är iallafall vad vänner säger) Mitt hjärta säger åt mig att sluta. Medans min magkänsla säger att det kommer finnas någon som tycker om mig för den jag är, som jag kommer tycka att det känns rätt med. Men när och hur?

Varför ska utseende ha någon roll i allt? Visst fine, jag kan förstå det där med fysisk attraktion. Dock frågar du mig, så är man inte vackrare än man har personlighet till.

När man får höra saker som. "Du är den mest underbara person jag vet." Varför räcker inte det? Tydligen inte. Jag är en ältare. Jag tänker och överanalyserar allt, så fort jag tror något är på tok.

Jag vill ändra på så mycket med mig. Men får aldrig riktigt arslet ur vagnen. Känner mig som en av de mest sorgligaste personer som finns. Jag behöver alltid en klackspark i rätt riktning för att kunna komma igång med saker. Ska det vara så svårt för mig att bara göra något åt det?

Känns så skönt att bara skriva av mig såhär. Det släpper på mycket, men ändrar inte på mina tankar.

Just nu kan jag bara se mig som, underbar vän, som alla tycker om för att jag verkligen tar mig tid att bry mig om folk.
Men vad är det som fattas då? Vad är det som gör att de som tycker jag är "Underbar" bara vill vara vän? Varför kan det aldrig vara något mer?

Det fanns en, som blev mer än bara vän. Dock så funkade det inte. Det vara något som bara inte var rätt. vet inte vad, men det kändes fel på något sätt. Så ska det ju inte vara.

Det har funnits en till, det höll på att bli mer än bara vän där. Sen bara sådär, ändrades allt. Vet inte varför, vad som hände eller något.

Det känns astråkigt allt detta. Men jag antar att jag är den där "underbara" vännen som bara är en vän. Förblir en vän och aldrig blir något mer än vän. Simply to f-ugly to be special.

Men nu räcker det. Finns faktiskt en som jag kommer säga det till. En som riktigt förtjänar att få det i ansiktet.

Säger bara C'est la vie, adiós, Good riddance. Well FUCK YOU!

Nu försvinner Monster från bloggvärlden. This blogg ends here.

//Det sista du ser av Monster.