Denna låt går mycket i min ensamhet, Önskar bara att det inte kändes så tomt. Behöver verkligen någon. Önskar bara att allt var här, färdigt och klart. Dock så funkar det inte så. Utan det måste byggas upp. Börjar oftast som vänskap men slutar i en annan ända.

Love song - Taylor Swift

We were both young when i first saw you
I close my eyes
and the flashback starts
I'm standing there
on a balcony in summer air

See the lights,
See the party the ball gowns
I see you make your way through the crowd
and say hello
little did I know

That you were romeo you were throwing pebbles
and my daddy said stay away from juliet
and I was crying on the staircase
begging you please don't go, and I said

Romeo take me somewhere we can be alone
I'll be waiting all theres left to do is run
you'll be the prince and i'll be the princess
its a love story baby just say yes

so i sneak out to the garden to see you
we keep quiet because we're dead if they know
so close your eyes
lets escape this town for a little while
cause you were romeo i was a scarlet letter
and my daddy said stay away from juliet
but you were everything to me
and i was begging you please don't go and i said

romeo take me somewhere we can be alone
i'll be waiting all theres left to do is run
you be the prince and i?ll be the princess
its a love story baby just say yes

romeo save me, they try to tell me how to feel
this love is difficult, but its real
don't be afraid we'll make it out of this mess
its a love story baby just say yes,

Oh, oh

I got tired of waiting
wondering if you were ever coming around
my faith in you was fading
when i met you on the outskirts of town, and I said

romeo save me i've been feeling so alone
i keep waiting for you but you never come
is this in my head, i don't know what to think
he knelt to the ground and pulled out a ring and said

marry me juliet you'll never have to be alone
i love you and thats all I really know
i talked to your dad go pick out a white dress
its a love story baby just say yes
oh, oh,
we were both young when i first saw you

Klicka här för spotify link.

Jag är ett monster,
Lev med det,
Då kanske du är,
Mogen nog att leva med mig.

Fast,
Det kanske är monstret,
Som borde ändra sig,
För att vara mogen nog,
För ditt hjärta.

//Monster

Ännu en tom dag, inte ovanligt för att vara mig. Dock denna veckan har jag försökt hålla mig upptagen alla dagar. Vilket jag faktiskt nästan lyckats med. Så skönt med lite lugnt stund att bara sitta och läsa.

Men vad tänker man på en sådan dag?

Det finns inte så mycket att tänka på, bara njuta av Solen, en bok och en god kopp te. :)

Du tror inte,
Att jag inte ser,
För att jag inte vill,
Men sanning är,
Jag är blind.

©Rasmus Lönfeldt

Snart dags för lite lunch + fika.

I can't sleep,
Not like you,
Because,
As the monster I am,
I can't stop looking at you!

©Rasmus Lönfeldt

//Monster

Allt hade en bra början,
Första gången vi träffades,
Det kändes bra,
Jag blev på nått sätt glad.

Sen blev det annorlunda,
Trodde du inte såg mig,
Kände mig bortstött,
Trodde du inte ville se mig.

Ensamheten,
Tystnaden,
Tomheten,
Allt är borta nu.

Sen i fjol,
Det sken upp,
Hur det egentligen,
Stod till med oss.

Aldrig jag trott,
Att det alltid ska stå,
Din vänskap är den bästa!

Vänner för evig,
Amis pour la vie,
Amigos para siempre,
Friends 4-ever!

©Rasmus Lönfeldt

//Monster

Jag är, vad man kan kalla, en mästare av förklädnad. Jag har nästan alltid humöret på topp, fast livet känns skit. Visst jag må ha livet framför mig, dock så gör det inte saken bättre. Jag har min ögonsten, som gör livet värt. Som det är just nu, så är hon det enda.

Livet, är skit, separerad sedan drygt 10 månader tillbaka, Skild sedan drygt 4 månader. Min dotter, min lilla ögonsten, hon gör allt mycket bättre. Hon får mig på glatt humör, underbart att ha henne nära. Annars, så visst, har jag vänner. Detta är dock inte nog, de gör vissa stunder ljusa, vilket jag är jättetacksam för. Dock är det ingen som ser, ingen som hittar, den lilla personen bakom leendet. Den som finns bakom mina glada ögon, han som bara vill ha hjälp. Jag ler, skrattar och pratar. Precis som om allt är bra.

Jobbet är också skit. Mer kan jag inte säga, skit sekretess... Men även där, man bara ler och går vidare.. Precis som om man mår bra.

Vad ska man göra, jag kan inte bara spy galla över saker jag tycker är skit. Inte till vänner, kan inte visa hur jag egentligen mår. Jag vill inte dra ner någon till mitt humör. Jag ler hellre, och får andra att le och må bra. Sprider hellre glädje, än att göra så folk mår dåligt.

För att kunna göra detta, anser jag att man bör vara en mästare av förklädnad. Hur annars kan man ta bort sorgen som finns i mina ögon och sätta dit ett leende som höjer stämningen istället för att sänka den?

Detta är en av sakerna som gör mig till ett monster. Fast, ett bra monster.. Men fortfarande ett monster.

Jag har mina speciella änglar, som jag pratar med allt om. Jag är tackasam för att ni finns!! Men vissa saker kan man inte bara prata bort, tyvärr.

//Monster

Jag finns här, nu, imorgon och troligtvis föralltid. Jag finns här för dig, jag är ditt bollplank. Jag finns på telefon, jag finns när du ropar.

Men, ser du mig? Ibland undrar jag.. Jag har mina tankar, mina funderingar, jag skriver de här. Inte för att jag vill prata om det, men utan för att jag vill uttrycka mig. Det är viktigt att jag får göra det för att kunna leva. För att kunna vara den som utger ett lugn.

Jag dömer ingen, jag är som en fristad. Jag försöker existera för alla. Hos en del känner jag att jag verkligen har en plats. Att jag verkligen har en betydelse. Men somliga, ger mig den känslan att jag egentligen inte är något alls. Att de ord jag säger inte har någon betydelse. Speciellt de ord som jag skrev först. Jag känner att jag har viss existens, den hade jag nog egentligen kunnat vara utan.

Jag vet, man kanske inte alltid har tid men att det ska ta så lång tid. Tycker bara att det är synd. Det går inte en dag, då jag funderar på att stänga den luckan. Just luckan jag håller öppen för dig. För att du ska kunna komma in, värma dig, känna dig alltid välkommen. Jag antar, att du redan har det. Du verkar redan ha den vänskap du behöver. Det är jättebra, absolut.

Jag har sagt det tidigare, jag säger det igen. Jag är ett monster! Du, om du nu förstår vem du är, kan inte säga emot mig. För jag känner mig som ett monster, just i din närhet. Inte för att du ser på mig på något speciellt sätt. Du bara ger mig intrycket, att jag kvittar för dig.

//Monster

När jag ser på livet, ser jag en massa olika saker. Jag har alltid sett att, säger man att man lovar, så ska man hålla det. Det är dock inte alltid möjligt men man borde då göra allt för att det ska kunna stämma.

Jag har alltid trott, fram tills för ca ett år sedan, att mitt liv var bestämt. Att jag hade hittat det jag sökt, att jag hade min plats här i livet. Det var som att allt som hände från den dagen jag träffade just henne, var allt hugget i sten. För ett år sedan blev jag motbevisad. Vi kom överrens att det inte skulle vara vi. I dagens läge, börjar jag fundera, påm om livet är mer som vi själva formar det. Det finns inget som är hugget i sten, oavsett löften och tankar. Jag funderar över saker jag lovade min f.d om hur jag absolut inte skulle bli tillsammans med denna personen, eller att jag lovar vänner/släkt att jag ska komma och hälsa på. Men jag kan inte garantera till 100% att jag kan göra det.

Känslor är inget man styr över, man träffar andra människor, umgås och känslor frodas. Ibland växer de och slår ut till en vacker blomma. Dock ibland till en irriterande törn. Känslor går verkligen inte att styra, det är hjärtat som säger vad som är rätt just då, och vad som är fel. Vi måste då lyssna till vårat hjärta. Jag tror det var det som hände för 1 år sedan. Vi började verkligen lyssna till våra hjärtan, se vart det tog oss. Hon fick arslet ur vagn och började plugga. Jag lyften på röven och tog truckkort.

Man gör inte alltid bra val, därför har man vänner som stöttar en oavsett valen man gör. Vänner är förstående och visar kärlek för att lyfta upp den dåliga stämningen.

Genom livet kommer vi alltid ställas inför svåra val. Det är då vi måste våga satsa, gör vi inte det, så kan vi förlora någon som betyder mer än vad våra ord kan beskriva för varandra.

Det som inte är hugget i sten, kommer heller aldrig hända. Något, som inte är hugget i sten, det är livet. Om då inte livet är hugget i sten, så kan inget vara det. För vad vore världen utan livet. Just det, livlöst. Om då världen blir livlös så finns det ingen som kan lova saker, ej heller någon som kan hålla löften. Då kan inget bli skrivet i sten.

Det jag försöker säga är att, det är ett ganska dött uttryck. Oavsett hur mycket man planerar, så kan det inte vara skrivet i sten, det kan alltid hända något. Detta något kan göra att stentavlan spricker.

The best thing about a day,
There's always a tomorrow.

Jag är säker på att jag hört det från någonstans, vet dock inte vart. Bra uttryck iallafall.

//Monster

Det var i fredags kväll, jag försvann över till en vän. Kommer fram till porten lite senare än sagt, för barnen inte somnat innan, skickar ett mess. Där skrev jag "pfft, porten är låst..", får ganska snabbt svaret "kommer". Straxt efter kommer hon och öppnar dörren, vi kommer in och sätter oss i soffan.

Planen var att vi skulle kolla på film, istället så pratade vi och små kollade på tv4 filmen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, det var så skönt att bara vända sig till någon. Visst jag har andra jag kan vända mig till I know. Dock detta var helt utan att känna något, inget speciellt pirr i magen eller något som drar mig till personen. Utan helt ren vänskap.

Att någon som jag överhuvudtaget öppnar upp mig för någon så, brukar oftast bara betyda en sak. Men i detta fallet gjorde det inte det. Att bara sitta ner och prata, vänner emellan, utan några känslor. Helt underbart.

Jag kom dit till ca 21.30, tv4 filmen började strax därefter. Vi pratade igenom hela filmen, förutom mot typ slutet. Då summerade jag typ någorlunda lite olika saker om filmen och vad som försegick just då. Så säger hon "Va?! Hänger du med i filmen?". Konstigt nog så av de små snuttar som jag kollade på tv:n när vi satt och pratade så gjorde jag det.

Film med prat, skratt och gamla minnen från tidigare liv. Fyllde våran fredagskväll och lördag morgon. Jag var hemma strax efter 3. Då hade vi lyckats "sett" två filmer, varav jag hängde med i typ båda, hon lika förvånad.

Det lugnet jag hade hos henne, den tryggheten jag kände. Det var något som jag kännt förut, som slutat på ett helt annan sida än det gjorde. Gör jag framsteg som person att inte förälska mig i denna trygghet? Eller förändras min personlighet igen?

Jag anser personligen, att jag gör framsteg. Det är ett stort steg för mig. Att bara vara, att finna en lugn plats på detta sätt. Det har inte hänt förut, det har alltid gått andra vägen. Tidigare kvinnliga-vänner har vänskapen oftast börjat med att jag blivit kär i dem. Aldrig när jag varit tillsammans med någon, då har det gått att prata med andra om allt. Det är bara något konstigt med mig, när jag inte är i förhållanden.

Denna kväll har iallafall gjort att jag, känner mig mindre som ett monster. Jag känner mig nöjd eller glad... Jag känner att jag är lite mer "normal" än innan.

Nästa gång, kommer jag skriva om något, som inte står skrivet i sten.

Jag är och förblir ett monster! När jag väl krossat ditt försvar, blir jag bara ett lite gulligare och gosigare monster. But monster is all there is!

//Monster

Tänk er, en plats där allt faller samman, där allt blir som man vill och saker ändras efter hur man själv tycker. Det är drömmarnasland.

Tänk på en person ni tycker om, dröm er bort med den personen, forma en framtid. Tänk er hur det skulle kunna, bara vara ni. Tänk på alla härliga saker ni gör, hur ni umgås och trivs ihop. Kan ni se en klar framtid? Något ni trivs med? Eller bara något som ni känner att "Shit, här hör jag hemma!" I sådant fall, har ni troligtvis en framtid med potential tillsammans. Iallafall om personen, som ni tänker på, tänker på er också.

Drömmarnasland, fjolligt det låter, varför inte bara skriva Sandmansland. Eller för att göra så det låter mer barnvänligt, John Blunds värld.

Personligen ska det vara Sandmansland, det klingar bra, det passar. Bäst av allt, det låter inte alls som något ett barn hittat på. Nu tycker inte jag att barna idéer är dåliga, utan snarare älskar dem. Dock vissa saker har sina namn som passar bättre.

Bara för att klar göra, det finns inget fel på fjollor. Absolut inte, jag är mer fjolla än något annat emellertid. Mest för att det är roligt.

Tänk nu iallafall på den personen, gör upp världen. Gå in i John Blunds värld tillsammans. Stanna där för evigt! Det är vad jag vill göra, vill finna denna plats. Bara famna om någon få känna att jag betyder något för den personen. Känna hur mitt hjärta blir mätt.

Visst, jag kallar mig för monster. Men till och med Monster gråter ibland. Iallafall när jag gör denna övning. Det är faktiskt något som jag kommit på själv, vad jag vet iallafall.

//Monster