"Det finns någon för alla", stämmer verkligen det? Hur mycket jag vrider och vänder på det, så känns det verkligen inte så ibland.

Vadå någon för alla? Det finns ju fler kvinnor än män, eller är det tvärtom?
Fast iof, några är homosexuella, så då jämnar det nog ut sig.

Men finns det verkligen det? Var letar man? Är det värt att vänta om det behövs? Är det rätt att "försöka sno" någon från någon annan? Vilka krav ska man ha? Behöver man vara lika? Eller kan två personer av varandras motsats leva harmoniskt?

Jag tror att det självklart finns någon för alla. Eller nästan iallafall, finns de som har oturen att inte träffa någon.

Men vart letar man då? Ska jag, som knappt går ut på krogen, behöva ränna ute för att hitta någon? Nej, det ska jag inte. Visst jag kanske hittar min totala motsats, men vi skulle absolut kunna leva harmoniskt.

Men likheten, borde inte den spela någon roll? Aldrig! Den får inte ha någon roll. Inte för mig, jag hoppas verkligen inte det har det för den jag finner. Utseende ska ju egentligen inte ha någon roll, men ärligt.. Vem bryr sig inte? Jag gör nog faktiskt inte det. För mig är känslan av trygghet och ro, det som spelar någon roll. Kan jag sätta mig ner med någon och bara vara tyst, så vet jag att där hör jag hemma. Där vill jag vara, för där trivs jag verkligen. Det är när jag börjar pladdra som jag är osäker, försöker finna något gemensamt. Vad som helst, bara det inte är en sak då. Utan helst flera, så man kan prata om det nästa gång eller något.

Trygghet och ro.. Den underbara känslan skulle vara skön att hitta igen, framförallt få behålla den. Få kalla den min, min trygghet och ro. Min andra hälft.

//Monster