En tom söndag
Ännu en tom dag, inte ovanligt för att vara mig. Dock denna veckan har jag försökt hålla mig upptagen alla dagar. Vilket jag faktiskt nästan lyckats med. Så skönt med lite lugnt stund att bara sitta och läsa.
Men vad tänker man på en sådan dag?
Det finns inte så mycket att tänka på, bara njuta av Solen, en bok och en god kopp te. :)
Du tror inte,
Att jag inte ser,
För att jag inte vill,
Men sanning är,
Jag är blind.
©Rasmus Lönfeldt
Snart dags för lite lunch + fika.
I can't sleep,
Not like you,
Because,
As the monster I am,
I can't stop looking at you!
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
Men vad tänker man på en sådan dag?
Det finns inte så mycket att tänka på, bara njuta av Solen, en bok och en god kopp te. :)
Du tror inte,
Att jag inte ser,
För att jag inte vill,
Men sanning är,
Jag är blind.
©Rasmus Lönfeldt
Snart dags för lite lunch + fika.
I can't sleep,
Not like you,
Because,
As the monster I am,
I can't stop looking at you!
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
Din vänskap är den bästa!
Allt hade en bra början,
Första gången vi träffades,
Det kändes bra,
Jag blev på nått sätt glad.
Sen blev det annorlunda,
Trodde du inte såg mig,
Kände mig bortstött,
Trodde du inte ville se mig.
Ensamheten,
Tystnaden,
Tomheten,
Allt är borta nu.
Sen i fjol,
Det sken upp,
Hur det egentligen,
Stod till med oss.
Aldrig jag trott,
Att det alltid ska stå,
Din vänskap är den bästa!
Vänner för evig,
Amis pour la vie,
Amigos para siempre,
Friends 4-ever!
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
Första gången vi träffades,
Det kändes bra,
Jag blev på nått sätt glad.
Sen blev det annorlunda,
Trodde du inte såg mig,
Kände mig bortstött,
Trodde du inte ville se mig.
Ensamheten,
Tystnaden,
Tomheten,
Allt är borta nu.
Sen i fjol,
Det sken upp,
Hur det egentligen,
Stod till med oss.
Aldrig jag trott,
Att det alltid ska stå,
Din vänskap är den bästa!
Vänner för evig,
Amis pour la vie,
Amigos para siempre,
Friends 4-ever!
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
En mästare av förklädnad!
Jag är, vad man kan kalla, en mästare av förklädnad. Jag har nästan alltid humöret på topp, fast livet känns skit. Visst jag må ha livet framför mig, dock så gör det inte saken bättre. Jag har min ögonsten, som gör livet värt. Som det är just nu, så är hon det enda.
Livet, är skit, separerad sedan drygt 10 månader tillbaka, Skild sedan drygt 4 månader. Min dotter, min lilla ögonsten, hon gör allt mycket bättre. Hon får mig på glatt humör, underbart att ha henne nära. Annars, så visst, har jag vänner. Detta är dock inte nog, de gör vissa stunder ljusa, vilket jag är jättetacksam för. Dock är det ingen som ser, ingen som hittar, den lilla personen bakom leendet. Den som finns bakom mina glada ögon, han som bara vill ha hjälp. Jag ler, skrattar och pratar. Precis som om allt är bra.
Jobbet är också skit. Mer kan jag inte säga, skit sekretess... Men även där, man bara ler och går vidare.. Precis som om man mår bra.
Vad ska man göra, jag kan inte bara spy galla över saker jag tycker är skit. Inte till vänner, kan inte visa hur jag egentligen mår. Jag vill inte dra ner någon till mitt humör. Jag ler hellre, och får andra att le och må bra. Sprider hellre glädje, än att göra så folk mår dåligt.
För att kunna göra detta, anser jag att man bör vara en mästare av förklädnad. Hur annars kan man ta bort sorgen som finns i mina ögon och sätta dit ett leende som höjer stämningen istället för att sänka den?
Detta är en av sakerna som gör mig till ett monster. Fast, ett bra monster.. Men fortfarande ett monster.
Jag har mina speciella änglar, som jag pratar med allt om. Jag är tackasam för att ni finns!! Men vissa saker kan man inte bara prata bort, tyvärr.
//Monster
Livet, är skit, separerad sedan drygt 10 månader tillbaka, Skild sedan drygt 4 månader. Min dotter, min lilla ögonsten, hon gör allt mycket bättre. Hon får mig på glatt humör, underbart att ha henne nära. Annars, så visst, har jag vänner. Detta är dock inte nog, de gör vissa stunder ljusa, vilket jag är jättetacksam för. Dock är det ingen som ser, ingen som hittar, den lilla personen bakom leendet. Den som finns bakom mina glada ögon, han som bara vill ha hjälp. Jag ler, skrattar och pratar. Precis som om allt är bra.
Jobbet är också skit. Mer kan jag inte säga, skit sekretess... Men även där, man bara ler och går vidare.. Precis som om man mår bra.
Vad ska man göra, jag kan inte bara spy galla över saker jag tycker är skit. Inte till vänner, kan inte visa hur jag egentligen mår. Jag vill inte dra ner någon till mitt humör. Jag ler hellre, och får andra att le och må bra. Sprider hellre glädje, än att göra så folk mår dåligt.
För att kunna göra detta, anser jag att man bör vara en mästare av förklädnad. Hur annars kan man ta bort sorgen som finns i mina ögon och sätta dit ett leende som höjer stämningen istället för att sänka den?
Detta är en av sakerna som gör mig till ett monster. Fast, ett bra monster.. Men fortfarande ett monster.
Jag har mina speciella änglar, som jag pratar med allt om. Jag är tackasam för att ni finns!! Men vissa saker kan man inte bara prata bort, tyvärr.
//Monster
Men, ser du mig?
Jag finns här, nu, imorgon och troligtvis föralltid. Jag finns här för dig, jag är ditt bollplank. Jag finns på telefon, jag finns när du ropar.
Men, ser du mig? Ibland undrar jag.. Jag har mina tankar, mina funderingar, jag skriver de här. Inte för att jag vill prata om det, men utan för att jag vill uttrycka mig. Det är viktigt att jag får göra det för att kunna leva. För att kunna vara den som utger ett lugn.
Jag dömer ingen, jag är som en fristad. Jag försöker existera för alla. Hos en del känner jag att jag verkligen har en plats. Att jag verkligen har en betydelse. Men somliga, ger mig den känslan att jag egentligen inte är något alls. Att de ord jag säger inte har någon betydelse. Speciellt de ord som jag skrev först. Jag känner att jag har viss existens, den hade jag nog egentligen kunnat vara utan.
Jag vet, man kanske inte alltid har tid men att det ska ta så lång tid. Tycker bara att det är synd. Det går inte en dag, då jag funderar på att stänga den luckan. Just luckan jag håller öppen för dig. För att du ska kunna komma in, värma dig, känna dig alltid välkommen. Jag antar, att du redan har det. Du verkar redan ha den vänskap du behöver. Det är jättebra, absolut.
Jag har sagt det tidigare, jag säger det igen. Jag är ett monster! Du, om du nu förstår vem du är, kan inte säga emot mig. För jag känner mig som ett monster, just i din närhet. Inte för att du ser på mig på något speciellt sätt. Du bara ger mig intrycket, att jag kvittar för dig.
//Monster
Men, ser du mig? Ibland undrar jag.. Jag har mina tankar, mina funderingar, jag skriver de här. Inte för att jag vill prata om det, men utan för att jag vill uttrycka mig. Det är viktigt att jag får göra det för att kunna leva. För att kunna vara den som utger ett lugn.
Jag dömer ingen, jag är som en fristad. Jag försöker existera för alla. Hos en del känner jag att jag verkligen har en plats. Att jag verkligen har en betydelse. Men somliga, ger mig den känslan att jag egentligen inte är något alls. Att de ord jag säger inte har någon betydelse. Speciellt de ord som jag skrev först. Jag känner att jag har viss existens, den hade jag nog egentligen kunnat vara utan.
Jag vet, man kanske inte alltid har tid men att det ska ta så lång tid. Tycker bara att det är synd. Det går inte en dag, då jag funderar på att stänga den luckan. Just luckan jag håller öppen för dig. För att du ska kunna komma in, värma dig, känna dig alltid välkommen. Jag antar, att du redan har det. Du verkar redan ha den vänskap du behöver. Det är jättebra, absolut.
Jag har sagt det tidigare, jag säger det igen. Jag är ett monster! Du, om du nu förstår vem du är, kan inte säga emot mig. För jag känner mig som ett monster, just i din närhet. Inte för att du ser på mig på något speciellt sätt. Du bara ger mig intrycket, att jag kvittar för dig.
//Monster
Något, som inte är hugget i sten
När jag ser på livet, ser jag en massa olika saker. Jag har alltid sett att, säger man att man lovar, så ska man hålla det. Det är dock inte alltid möjligt men man borde då göra allt för att det ska kunna stämma.
Jag har alltid trott, fram tills för ca ett år sedan, att mitt liv var bestämt. Att jag hade hittat det jag sökt, att jag hade min plats här i livet. Det var som att allt som hände från den dagen jag träffade just henne, var allt hugget i sten. För ett år sedan blev jag motbevisad. Vi kom överrens att det inte skulle vara vi. I dagens läge, börjar jag fundera, påm om livet är mer som vi själva formar det. Det finns inget som är hugget i sten, oavsett löften och tankar. Jag funderar över saker jag lovade min f.d om hur jag absolut inte skulle bli tillsammans med denna personen, eller att jag lovar vänner/släkt att jag ska komma och hälsa på. Men jag kan inte garantera till 100% att jag kan göra det.
Känslor är inget man styr över, man träffar andra människor, umgås och känslor frodas. Ibland växer de och slår ut till en vacker blomma. Dock ibland till en irriterande törn. Känslor går verkligen inte att styra, det är hjärtat som säger vad som är rätt just då, och vad som är fel. Vi måste då lyssna till vårat hjärta. Jag tror det var det som hände för 1 år sedan. Vi började verkligen lyssna till våra hjärtan, se vart det tog oss. Hon fick arslet ur vagn och började plugga. Jag lyften på röven och tog truckkort.
Man gör inte alltid bra val, därför har man vänner som stöttar en oavsett valen man gör. Vänner är förstående och visar kärlek för att lyfta upp den dåliga stämningen.
Genom livet kommer vi alltid ställas inför svåra val. Det är då vi måste våga satsa, gör vi inte det, så kan vi förlora någon som betyder mer än vad våra ord kan beskriva för varandra.
Det som inte är hugget i sten, kommer heller aldrig hända. Något, som inte är hugget i sten, det är livet. Om då inte livet är hugget i sten, så kan inget vara det. För vad vore världen utan livet. Just det, livlöst. Om då världen blir livlös så finns det ingen som kan lova saker, ej heller någon som kan hålla löften. Då kan inget bli skrivet i sten.
Det jag försöker säga är att, det är ett ganska dött uttryck. Oavsett hur mycket man planerar, så kan det inte vara skrivet i sten, det kan alltid hända något. Detta något kan göra att stentavlan spricker.
The best thing about a day,
There's always a tomorrow.
Jag är säker på att jag hört det från någonstans, vet dock inte vart. Bra uttryck iallafall.
//Monster
Jag har alltid trott, fram tills för ca ett år sedan, att mitt liv var bestämt. Att jag hade hittat det jag sökt, att jag hade min plats här i livet. Det var som att allt som hände från den dagen jag träffade just henne, var allt hugget i sten. För ett år sedan blev jag motbevisad. Vi kom överrens att det inte skulle vara vi. I dagens läge, börjar jag fundera, påm om livet är mer som vi själva formar det. Det finns inget som är hugget i sten, oavsett löften och tankar. Jag funderar över saker jag lovade min f.d om hur jag absolut inte skulle bli tillsammans med denna personen, eller att jag lovar vänner/släkt att jag ska komma och hälsa på. Men jag kan inte garantera till 100% att jag kan göra det.
Känslor är inget man styr över, man träffar andra människor, umgås och känslor frodas. Ibland växer de och slår ut till en vacker blomma. Dock ibland till en irriterande törn. Känslor går verkligen inte att styra, det är hjärtat som säger vad som är rätt just då, och vad som är fel. Vi måste då lyssna till vårat hjärta. Jag tror det var det som hände för 1 år sedan. Vi började verkligen lyssna till våra hjärtan, se vart det tog oss. Hon fick arslet ur vagn och började plugga. Jag lyften på röven och tog truckkort.
Man gör inte alltid bra val, därför har man vänner som stöttar en oavsett valen man gör. Vänner är förstående och visar kärlek för att lyfta upp den dåliga stämningen.
Genom livet kommer vi alltid ställas inför svåra val. Det är då vi måste våga satsa, gör vi inte det, så kan vi förlora någon som betyder mer än vad våra ord kan beskriva för varandra.
Det som inte är hugget i sten, kommer heller aldrig hända. Något, som inte är hugget i sten, det är livet. Om då inte livet är hugget i sten, så kan inget vara det. För vad vore världen utan livet. Just det, livlöst. Om då världen blir livlös så finns det ingen som kan lova saker, ej heller någon som kan hålla löften. Då kan inget bli skrivet i sten.
Det jag försöker säga är att, det är ett ganska dött uttryck. Oavsett hur mycket man planerar, så kan det inte vara skrivet i sten, det kan alltid hända något. Detta något kan göra att stentavlan spricker.
The best thing about a day,
There's always a tomorrow.
Jag är säker på att jag hört det från någonstans, vet dock inte vart. Bra uttryck iallafall.
//Monster
Världens skönaste natt!
Det var i fredags kväll, jag försvann över till en vän. Kommer fram till porten lite senare än sagt, för barnen inte somnat innan, skickar ett mess. Där skrev jag "pfft, porten är låst..", får ganska snabbt svaret "kommer". Straxt efter kommer hon och öppnar dörren, vi kommer in och sätter oss i soffan.
Planen var att vi skulle kolla på film, istället så pratade vi och små kollade på tv4 filmen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, det var så skönt att bara vända sig till någon. Visst jag har andra jag kan vända mig till I know. Dock detta var helt utan att känna något, inget speciellt pirr i magen eller något som drar mig till personen. Utan helt ren vänskap.
Att någon som jag överhuvudtaget öppnar upp mig för någon så, brukar oftast bara betyda en sak. Men i detta fallet gjorde det inte det. Att bara sitta ner och prata, vänner emellan, utan några känslor. Helt underbart.
Jag kom dit till ca 21.30, tv4 filmen började strax därefter. Vi pratade igenom hela filmen, förutom mot typ slutet. Då summerade jag typ någorlunda lite olika saker om filmen och vad som försegick just då. Så säger hon "Va?! Hänger du med i filmen?". Konstigt nog så av de små snuttar som jag kollade på tv:n när vi satt och pratade så gjorde jag det.
Film med prat, skratt och gamla minnen från tidigare liv. Fyllde våran fredagskväll och lördag morgon. Jag var hemma strax efter 3. Då hade vi lyckats "sett" två filmer, varav jag hängde med i typ båda, hon lika förvånad.
Det lugnet jag hade hos henne, den tryggheten jag kände. Det var något som jag kännt förut, som slutat på ett helt annan sida än det gjorde. Gör jag framsteg som person att inte förälska mig i denna trygghet? Eller förändras min personlighet igen?
Jag anser personligen, att jag gör framsteg. Det är ett stort steg för mig. Att bara vara, att finna en lugn plats på detta sätt. Det har inte hänt förut, det har alltid gått andra vägen. Tidigare kvinnliga-vänner har vänskapen oftast börjat med att jag blivit kär i dem. Aldrig när jag varit tillsammans med någon, då har det gått att prata med andra om allt. Det är bara något konstigt med mig, när jag inte är i förhållanden.
Denna kväll har iallafall gjort att jag, känner mig mindre som ett monster. Jag känner mig nöjd eller glad... Jag känner att jag är lite mer "normal" än innan.
Nästa gång, kommer jag skriva om något, som inte står skrivet i sten.
Jag är och förblir ett monster! När jag väl krossat ditt försvar, blir jag bara ett lite gulligare och gosigare monster. But monster is all there is!
//Monster
Planen var att vi skulle kolla på film, istället så pratade vi och små kollade på tv4 filmen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, det var så skönt att bara vända sig till någon. Visst jag har andra jag kan vända mig till I know. Dock detta var helt utan att känna något, inget speciellt pirr i magen eller något som drar mig till personen. Utan helt ren vänskap.
Att någon som jag överhuvudtaget öppnar upp mig för någon så, brukar oftast bara betyda en sak. Men i detta fallet gjorde det inte det. Att bara sitta ner och prata, vänner emellan, utan några känslor. Helt underbart.
Jag kom dit till ca 21.30, tv4 filmen började strax därefter. Vi pratade igenom hela filmen, förutom mot typ slutet. Då summerade jag typ någorlunda lite olika saker om filmen och vad som försegick just då. Så säger hon "Va?! Hänger du med i filmen?". Konstigt nog så av de små snuttar som jag kollade på tv:n när vi satt och pratade så gjorde jag det.
Film med prat, skratt och gamla minnen från tidigare liv. Fyllde våran fredagskväll och lördag morgon. Jag var hemma strax efter 3. Då hade vi lyckats "sett" två filmer, varav jag hängde med i typ båda, hon lika förvånad.
Det lugnet jag hade hos henne, den tryggheten jag kände. Det var något som jag kännt förut, som slutat på ett helt annan sida än det gjorde. Gör jag framsteg som person att inte förälska mig i denna trygghet? Eller förändras min personlighet igen?
Jag anser personligen, att jag gör framsteg. Det är ett stort steg för mig. Att bara vara, att finna en lugn plats på detta sätt. Det har inte hänt förut, det har alltid gått andra vägen. Tidigare kvinnliga-vänner har vänskapen oftast börjat med att jag blivit kär i dem. Aldrig när jag varit tillsammans med någon, då har det gått att prata med andra om allt. Det är bara något konstigt med mig, när jag inte är i förhållanden.
Denna kväll har iallafall gjort att jag, känner mig mindre som ett monster. Jag känner mig nöjd eller glad... Jag känner att jag är lite mer "normal" än innan.
Nästa gång, kommer jag skriva om något, som inte står skrivet i sten.
Jag är och förblir ett monster! När jag väl krossat ditt försvar, blir jag bara ett lite gulligare och gosigare monster. But monster is all there is!
//Monster
Drömmarnasland
Tänk er, en plats där allt faller samman, där allt blir som man vill och saker ändras efter hur man själv tycker. Det är drömmarnasland.
Tänk på en person ni tycker om, dröm er bort med den personen, forma en framtid. Tänk er hur det skulle kunna, bara vara ni. Tänk på alla härliga saker ni gör, hur ni umgås och trivs ihop. Kan ni se en klar framtid? Något ni trivs med? Eller bara något som ni känner att "Shit, här hör jag hemma!" I sådant fall, har ni troligtvis en framtid med potential tillsammans. Iallafall om personen, som ni tänker på, tänker på er också.
Drömmarnasland, fjolligt det låter, varför inte bara skriva Sandmansland. Eller för att göra så det låter mer barnvänligt, John Blunds värld.
Personligen ska det vara Sandmansland, det klingar bra, det passar. Bäst av allt, det låter inte alls som något ett barn hittat på. Nu tycker inte jag att barna idéer är dåliga, utan snarare älskar dem. Dock vissa saker har sina namn som passar bättre.
Bara för att klar göra, det finns inget fel på fjollor. Absolut inte, jag är mer fjolla än något annat emellertid. Mest för att det är roligt.
Tänk nu iallafall på den personen, gör upp världen. Gå in i John Blunds värld tillsammans. Stanna där för evigt! Det är vad jag vill göra, vill finna denna plats. Bara famna om någon få känna att jag betyder något för den personen. Känna hur mitt hjärta blir mätt.
Visst, jag kallar mig för monster. Men till och med Monster gråter ibland. Iallafall när jag gör denna övning. Det är faktiskt något som jag kommit på själv, vad jag vet iallafall.
//Monster
Tänk på en person ni tycker om, dröm er bort med den personen, forma en framtid. Tänk er hur det skulle kunna, bara vara ni. Tänk på alla härliga saker ni gör, hur ni umgås och trivs ihop. Kan ni se en klar framtid? Något ni trivs med? Eller bara något som ni känner att "Shit, här hör jag hemma!" I sådant fall, har ni troligtvis en framtid med potential tillsammans. Iallafall om personen, som ni tänker på, tänker på er också.
Drömmarnasland, fjolligt det låter, varför inte bara skriva Sandmansland. Eller för att göra så det låter mer barnvänligt, John Blunds värld.
Personligen ska det vara Sandmansland, det klingar bra, det passar. Bäst av allt, det låter inte alls som något ett barn hittat på. Nu tycker inte jag att barna idéer är dåliga, utan snarare älskar dem. Dock vissa saker har sina namn som passar bättre.
Bara för att klar göra, det finns inget fel på fjollor. Absolut inte, jag är mer fjolla än något annat emellertid. Mest för att det är roligt.
Tänk nu iallafall på den personen, gör upp världen. Gå in i John Blunds värld tillsammans. Stanna där för evigt! Det är vad jag vill göra, vill finna denna plats. Bara famna om någon få känna att jag betyder något för den personen. Känna hur mitt hjärta blir mätt.
Visst, jag kallar mig för monster. Men till och med Monster gråter ibland. Iallafall när jag gör denna övning. Det är faktiskt något som jag kommit på själv, vad jag vet iallafall.
//Monster
Världen faller samman, precis som en dröm vid första tuggan.
Känns som att min värld faller samman. Jag tappar fattningen, vet inte vad jag håller på med. Skulle vilja spola tillbaka tiden. Göra om allting, göra rätt. Sätta gränser, så att ingen blir sårad. Dock, gjort är gjort.
Varför ska detta med känslor vara så svårt?
Jag förstår faktiskt inte, varför det är svårt. Jag försöker finna anledningar och det enda jag kommer fram till är: Känslor är svårt för att vi ska kunna finna, det rätta, det som verkligen känns bra. Det som är det slutgiltiga, vad vi finner är bäst. Jag har själv alltid sagt att om man inte vågar satsa, så kan man inte vinna jackpotten. Det står jag för!
Det jag däremot funderar över är "om den jag tycker om inte vågar satsa, är hon rätt för mig då"?
Vågar hon inte satsa, så strider det mot vad jag själv anser är självklart. Däremot så kan jag heller inte tvinga på henne att ha samma uppfattning som jag. Det får mig att känna mig mindre värd, fast jag vill inte att hon ska tvingas till val.
Varför har jag svårt att prata om känslor, när jag pratar öga mot öga?
Det är något jag alltid funderat över, jag kan prata med någon på msn, sms eller mail (you name it). Dock så har jag svårt att prata med någon öga mot öga. Jag kan säga till en person att jag tycker om den. Jag kan säga om jag har intresse för den personen. MEN alltid, ALLTID! På ett skämtsamt sätt, eller att jag flörtar med någon på ett skämtsamt sätt. Jag har svårt att vara seriös... Troligtvis för att jag är rädd för att visa mig sårbar inför andra. Jag försöker alltid bygga upp någon självsäker personlighet. Att inte visa mig svag, utan lite smått självgod och stark person.
Det jag funderar mest är, varför finner folk mig intressant? Vad gör att mitt dryga självgoa jag, blir intressant?
Känns bara som att min värld faller samman. Allt detta med känslor och kärlek... Varför inte bara ge upp? Då kommer jag aldrig såra någon, ej heller bli sårad..
"Världen faller samman, precis som en dröm vid första tuggan."-Rasmus lönfeldt
hmm.. Jag tyckte det var ett bra uttryck! Nu myntat som mitt!! MOHAHAHAHA! hrm... seriös nivå var det..
//Monster
Varför ska detta med känslor vara så svårt?
Jag förstår faktiskt inte, varför det är svårt. Jag försöker finna anledningar och det enda jag kommer fram till är: Känslor är svårt för att vi ska kunna finna, det rätta, det som verkligen känns bra. Det som är det slutgiltiga, vad vi finner är bäst. Jag har själv alltid sagt att om man inte vågar satsa, så kan man inte vinna jackpotten. Det står jag för!
Det jag däremot funderar över är "om den jag tycker om inte vågar satsa, är hon rätt för mig då"?
Vågar hon inte satsa, så strider det mot vad jag själv anser är självklart. Däremot så kan jag heller inte tvinga på henne att ha samma uppfattning som jag. Det får mig att känna mig mindre värd, fast jag vill inte att hon ska tvingas till val.
Varför har jag svårt att prata om känslor, när jag pratar öga mot öga?
Det är något jag alltid funderat över, jag kan prata med någon på msn, sms eller mail (you name it). Dock så har jag svårt att prata med någon öga mot öga. Jag kan säga till en person att jag tycker om den. Jag kan säga om jag har intresse för den personen. MEN alltid, ALLTID! På ett skämtsamt sätt, eller att jag flörtar med någon på ett skämtsamt sätt. Jag har svårt att vara seriös... Troligtvis för att jag är rädd för att visa mig sårbar inför andra. Jag försöker alltid bygga upp någon självsäker personlighet. Att inte visa mig svag, utan lite smått självgod och stark person.
Det jag funderar mest är, varför finner folk mig intressant? Vad gör att mitt dryga självgoa jag, blir intressant?
Känns bara som att min värld faller samman. Allt detta med känslor och kärlek... Varför inte bara ge upp? Då kommer jag aldrig såra någon, ej heller bli sårad..
"Världen faller samman, precis som en dröm vid första tuggan."-Rasmus lönfeldt
hmm.. Jag tyckte det var ett bra uttryck! Nu myntat som mitt!! MOHAHAHAHA! hrm... seriös nivå var det..
//Monster
Bara för en sekund.
Nu, bara för någon minut sedan, gick hon. En av få människor som verkligen kan få mig glad. En av få som får mig att må bra, som får mig att le.
Varför ska det vara som det är? Kunde det inte bara fått varit en sekund längre? Kunde hon inte bara stannat den där sista kvarten som var planerad? Tyvärr inte!
Den sista sekunden som kunde ha varit, hade kunnat gett en mer balans. Gjort att det inte var lika tugnt att hon gick. Men så är inte fallet.
Hon är en av få. Kanske därför hon är den bästa? Det är väl därför jag skulle kunna falla fritt, utan att oroa mig, när jag är med henne. Hon dämpar mitt fall, fångar mig innan jag slår i.
Sitter nu, i min ensamhet, önskar att allt inte var så tomt. Att glädjen skulle kunna hålla sig, bara för en sekund längre. Men icke! Lars spelas på hög volym, jag tänker mig bort, bara njuter av sorgetoner. Så härligt skönt, så.. fantastiskt.
Bara för en sekund, drömma mig bort i timmar. Tänka på annat, tänka på ett monster som har det bra. Som inte oroar sig, som inte är rädd för framtiden. Drömma mig bort i timmar, men som verkar som "Bara för en sekund".
/Monster
Varför ska det vara som det är? Kunde det inte bara fått varit en sekund längre? Kunde hon inte bara stannat den där sista kvarten som var planerad? Tyvärr inte!
Den sista sekunden som kunde ha varit, hade kunnat gett en mer balans. Gjort att det inte var lika tugnt att hon gick. Men så är inte fallet.
Hon är en av få. Kanske därför hon är den bästa? Det är väl därför jag skulle kunna falla fritt, utan att oroa mig, när jag är med henne. Hon dämpar mitt fall, fångar mig innan jag slår i.
Sitter nu, i min ensamhet, önskar att allt inte var så tomt. Att glädjen skulle kunna hålla sig, bara för en sekund längre. Men icke! Lars spelas på hög volym, jag tänker mig bort, bara njuter av sorgetoner. Så härligt skönt, så.. fantastiskt.
Bara för en sekund, drömma mig bort i timmar. Tänka på annat, tänka på ett monster som har det bra. Som inte oroar sig, som inte är rädd för framtiden. Drömma mig bort i timmar, men som verkar som "Bara för en sekund".
/Monster
Vänner, förlåt!
En söndag, en helt vanlig söndag. Ingen speciell dag, utan precis som alla andra. en i mängden. Det är som vi människor, folk säger vi är unika. De finns de som säger att de tycker om en för små speciella detaljer. Ändå så hamnar man som en i mängden. En som det inte spelar så mycket roll om hur, var eller när man träffas. OM det nu går att finna tid till att träffa personen.
Vänner, de där som verkligen glänser. Finns tre, tror jag. Bara fyra som jag kan tänka mig iallafall.
En av dem frågar mig, ofta (men det gillar jag), om vi kan göra något. För henne försöker jag lägga upp tid med. Men jag behöver fortfarande tid över till annat, saker jag vill göra. Saker jag bör göra och andra jag behöver och vill träffa.
Den andre, frågar mig om vi kan göra saker, lite då och då, honom träffar jag allt för sällan. Vi brukar titta på film, eller spela. Han umgås dock mer med min fd, då hon och hans tjej är bra vänner. Lite tråkigt att inte göra något. Han är dock väldigt impulsiv, det är inte jag.
Den tredje, frågar mig, precis lika mycket, om vi kan göra något. Vi sitter också oftast och spelar, eller kollar på film. När jag är med honom, så slappnar jag av på något mysko sätt. Jag verkligen kollar på filmen, eller verkligen tar mig tid att spela. Vi diskuterar, och pratar med varandra om olika val i spelen. Rådfrågar varandra, väldigt mycket. Det är trevligt. :)
Den fjärde, precis som den tredje frågar, lika mycket, om vi kan göra något. Vi tittar på serier, pratar och busar med varandra. Hon får mig att känna mig hemma på något sätt. Som att jag har det bra när jag är med henne, vi jobbar ihop, vilket gör det extra skönt att vi kan umgås efter arbetstid. Det är inte många andra som vill det, förutom den andre. Vi är bästa vänner och, jag tror faktiskt att, hon trivs lika bra med mig. Det säger hon iallafall.
Detta är de fyra som betyder mest för mig. Den första och andra, känner jag mig elak emot. Jag borde fråga oftare. Den första vet jag faktiskt inte varför jag inte gör det.. Den andra vet jag att det är pga hans impulsivitet, för jag vill planera, jag planerar gärna bort de oplanerade dagarna. fyller i allt jag kan. Har jag inget i början av en dag, så bestämmer jag mig på morgonen vad jag ska göra. Så det blir inte så mycket tid kvar.
Sen finns det de, som jag frågar och frågar. Som aldrig frågar tillbaka, så jag vet vad de två första får gå igenom. Men jag förstår inte, hur mycket kan man egentligen vilja vara med någon, när man aldrig frågar själv? Eller ifrågasätter varför man inte kom förbi när man var i närheten? Jag menar, åker jag till valla så gör jag det för att träffa någon, inte för att springa till andra vänner. Skulle jag ha vägarna förbi någons hem, tittar jag inte in. För är jag ute, så är jag påväg någonstans.
Jag anser, att kan man inte fråga så ska man inte klaga på att man inte tittar förbi. Det är precis lika mycket mitt ansvar som den andres (ingen referens till den jag skrev om tidigare).
Jag klarar inte av att prioritera. Jag försöker. Jag ser till att saker funkar någorlunda. Jag försöker iallafall.
//Monster
Vänner, de där som verkligen glänser. Finns tre, tror jag. Bara fyra som jag kan tänka mig iallafall.
En av dem frågar mig, ofta (men det gillar jag), om vi kan göra något. För henne försöker jag lägga upp tid med. Men jag behöver fortfarande tid över till annat, saker jag vill göra. Saker jag bör göra och andra jag behöver och vill träffa.
Den andre, frågar mig om vi kan göra saker, lite då och då, honom träffar jag allt för sällan. Vi brukar titta på film, eller spela. Han umgås dock mer med min fd, då hon och hans tjej är bra vänner. Lite tråkigt att inte göra något. Han är dock väldigt impulsiv, det är inte jag.
Den tredje, frågar mig, precis lika mycket, om vi kan göra något. Vi sitter också oftast och spelar, eller kollar på film. När jag är med honom, så slappnar jag av på något mysko sätt. Jag verkligen kollar på filmen, eller verkligen tar mig tid att spela. Vi diskuterar, och pratar med varandra om olika val i spelen. Rådfrågar varandra, väldigt mycket. Det är trevligt. :)
Den fjärde, precis som den tredje frågar, lika mycket, om vi kan göra något. Vi tittar på serier, pratar och busar med varandra. Hon får mig att känna mig hemma på något sätt. Som att jag har det bra när jag är med henne, vi jobbar ihop, vilket gör det extra skönt att vi kan umgås efter arbetstid. Det är inte många andra som vill det, förutom den andre. Vi är bästa vänner och, jag tror faktiskt att, hon trivs lika bra med mig. Det säger hon iallafall.
Detta är de fyra som betyder mest för mig. Den första och andra, känner jag mig elak emot. Jag borde fråga oftare. Den första vet jag faktiskt inte varför jag inte gör det.. Den andra vet jag att det är pga hans impulsivitet, för jag vill planera, jag planerar gärna bort de oplanerade dagarna. fyller i allt jag kan. Har jag inget i början av en dag, så bestämmer jag mig på morgonen vad jag ska göra. Så det blir inte så mycket tid kvar.
Sen finns det de, som jag frågar och frågar. Som aldrig frågar tillbaka, så jag vet vad de två första får gå igenom. Men jag förstår inte, hur mycket kan man egentligen vilja vara med någon, när man aldrig frågar själv? Eller ifrågasätter varför man inte kom förbi när man var i närheten? Jag menar, åker jag till valla så gör jag det för att träffa någon, inte för att springa till andra vänner. Skulle jag ha vägarna förbi någons hem, tittar jag inte in. För är jag ute, så är jag påväg någonstans.
Jag anser, att kan man inte fråga så ska man inte klaga på att man inte tittar förbi. Det är precis lika mycket mitt ansvar som den andres (ingen referens till den jag skrev om tidigare).
Jag klarar inte av att prioritera. Jag försöker. Jag ser till att saker funkar någorlunda. Jag försöker iallafall.
//Monster
Jag får liksom ingen ordning.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Det är två rader som just nu ligger varmt om hjärtat. Jag har på sätt och vis ordning men ändå inte.
FAST!
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, när hon inte är här. Inte finns här och får mig att känna att jag behöver göra det bra för henne och mig. Jag hatar känslan av ensamhet. Även om jag aldrig riktigt är ensam, så finns det ingen som jag bara kan falla tillbaka till. Ingen som jag verkligen vet vill sjunka tillbaka i min famn och bara sjunka in i varandras ögon. Det finns ingen nu, förhoppningsvis någon gång. Att det ska träda fram någon, som håller om mig och mig säger det blir bra. Som tröstar mig när det behövs eller som söker tröst hos mig. Någon som verkligen trivs hos mig och kan ge mig en helhet.
Just nu sjunker jag,
Djupare och djupare,
Jag omringar bara mer,
Mer och mer.
Sanden når mig till bröstet,
Snart vid halsen,
Ska du komma snart?
Ska du dra upp mig?
Du som är den,
Den som är min,
Min som en del av oss,
Du som räddar mig.
//Monster
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen?
Min kärlek, mitt nya liv. Du finns där, du ställer upp. Du är den som stöttar mig, när jag torkar mina tårar. Det är så rytmiskt och härligt. Det är verkligen underbart.
Jag känner så igen mig, kunner hur allt dunkar. Jag känner mig hemma, att bara sjunka in och drömma mig bort. Gamla texter som kommer åter.
Jag avskydde verkligen dig, då när min favorit-tjejkompis presenterade oss. Jag kunde inte förmå mig att lyssna på dig, ej heller se på dig. Det var så irriterande när hon pratade om dig. Hon var så glad, jag kunde inte förstå varför.
Nu sitter jag här idag, njuter av ditt sällskap. Det är ändå bara 6-7 år sedan vi presenterades. Men att kunna sitta såhär långt efter... Det behag du skänker mig är beroendeframkallande. Folk skulle säkert kalla mig tokig men Jag är nog kär i dig ändå. Trots mina hårda ord, trots att jag vekligen inte kunde stå ut i din närhet innan. Du har förändrats så.
Nu är du en del av mig, känner fortfarande hur du rytmiskt stöter mot mig om och om igen. Det är underbart.
Att min musiksmak har ändrats sig så, det vet jag inte varför. Jag vet att jag kan lyssna på det mesta. Men att skriva något sådant, det är udda. Men Winnerbäck IS THE SHIT! Det är verkligen helt fantastiskt underbart att lyssna på hans musik. Känna hur rytment stöter i kroppen, ja volymen är hög, det är ljuvt. Din musik ger mig min ro. Älskar det!
//Monster
Jag känner så igen mig, kunner hur allt dunkar. Jag känner mig hemma, att bara sjunka in och drömma mig bort. Gamla texter som kommer åter.
Jag avskydde verkligen dig, då när min favorit-tjejkompis presenterade oss. Jag kunde inte förmå mig att lyssna på dig, ej heller se på dig. Det var så irriterande när hon pratade om dig. Hon var så glad, jag kunde inte förstå varför.
Nu sitter jag här idag, njuter av ditt sällskap. Det är ändå bara 6-7 år sedan vi presenterades. Men att kunna sitta såhär långt efter... Det behag du skänker mig är beroendeframkallande. Folk skulle säkert kalla mig tokig men Jag är nog kär i dig ändå. Trots mina hårda ord, trots att jag vekligen inte kunde stå ut i din närhet innan. Du har förändrats så.
Nu är du en del av mig, känner fortfarande hur du rytmiskt stöter mot mig om och om igen. Det är underbart.
Att min musiksmak har ändrats sig så, det vet jag inte varför. Jag vet att jag kan lyssna på det mesta. Men att skriva något sådant, det är udda. Men Winnerbäck IS THE SHIT! Det är verkligen helt fantastiskt underbart att lyssna på hans musik. Känna hur rytment stöter i kroppen, ja volymen är hög, det är ljuvt. Din musik ger mig min ro. Älskar det!
//Monster
Monster Part 2
Hrm, får börja med att ursäkta mig lite, det tog visst lite längre tid än tänkt att skriva igen.
Monster eller inte...
Anledningen till att jag kallar mig monster, är för att jag, mer eller mindre, finner ett hat mot mig själv.
Men vad är det för hat? Vad är det jag hatar egentligen?
Mitt hat, grundar sig i att jag är udda. Jag har alltid varit mig själv, oavsett hur folk ser på mig. Det har gjort att jag inte direkt haft en underbar skolgång. Inte många vänner direkt, då folk ansåg att jag var.. Konstig... Jag levde på det, blev den som alla skrattade åt i klassen, en riktig "klassens Clown". Trots att jag var mobbad och utstött, även om jag hade några vänner, gjorde min kärlek till att vara vän med alla det svårare. Jag ville vara där, bland alla. Folk fann det roligt att driva med mig, gjorde mig till åtlöje men jag fann mig i det. Vissa perioder mådde jag så dåligt, att jag grät mig till sömns.
Mitt hat, ligger i att jag inte fick vara, den jag ville vara. Mitt hat, ligger i att jag aldrig ville ändra på mig.
Vem ville jag vara? Varför ändrade jag inte på mig?
Jag ville vara, den som alla ville vara med. Det hade räckt med att alla tyckte om mig, men det hände aldrig. Jag ville heller inte ändra på mig. Jag ville vara mig själv! Trots allt hat jag hade, mot mig, mot de som gjorde mig psykiskt illa. Så kunde jag aldrig förmå mig att tycka illa om dem. Jag ville inte bli någon annan, jag älskade mig så pass, att den jag var, är och förblir jag.
Jag har tidigare skrivit att jag inte är mig själv. Att det ända jag har kvar är just min kärlek till människor. Jag antar, att jag egentligen är det, Det är just min kärlek till människor som är jag. Jag anpassar mig till personer, försöker hitta något gemensamt eller förstå mig på deras intressen.
Är det rätt? Ger inte det en falsk bild av mig själv?
Det är absolut rätt. Hur ska folk kunna trivas med mig om jag inte är intresserad? Det gemensamma intresset är bara ett plus. Visst, jag må ge en falsk bild av mig själv, fast ändå inte. Det jag ser det som, är att jag skapar en person som folk trivs med. En som man känner att man kan prata med, någon som gärna lyssnar. Jag är anpassningsbar, därför är det inte en falsk bild. Inte i mina ögon.
Jag är ett monster, för mina tankar. Jag är ett monster, för mina handlingar. Jag är ett monster, för att det är min bild av mig själv!
//Monster
Monster eller inte...
Anledningen till att jag kallar mig monster, är för att jag, mer eller mindre, finner ett hat mot mig själv.
Men vad är det för hat? Vad är det jag hatar egentligen?
Mitt hat, grundar sig i att jag är udda. Jag har alltid varit mig själv, oavsett hur folk ser på mig. Det har gjort att jag inte direkt haft en underbar skolgång. Inte många vänner direkt, då folk ansåg att jag var.. Konstig... Jag levde på det, blev den som alla skrattade åt i klassen, en riktig "klassens Clown". Trots att jag var mobbad och utstött, även om jag hade några vänner, gjorde min kärlek till att vara vän med alla det svårare. Jag ville vara där, bland alla. Folk fann det roligt att driva med mig, gjorde mig till åtlöje men jag fann mig i det. Vissa perioder mådde jag så dåligt, att jag grät mig till sömns.
Mitt hat, ligger i att jag inte fick vara, den jag ville vara. Mitt hat, ligger i att jag aldrig ville ändra på mig.
Vem ville jag vara? Varför ändrade jag inte på mig?
Jag ville vara, den som alla ville vara med. Det hade räckt med att alla tyckte om mig, men det hände aldrig. Jag ville heller inte ändra på mig. Jag ville vara mig själv! Trots allt hat jag hade, mot mig, mot de som gjorde mig psykiskt illa. Så kunde jag aldrig förmå mig att tycka illa om dem. Jag ville inte bli någon annan, jag älskade mig så pass, att den jag var, är och förblir jag.
Jag har tidigare skrivit att jag inte är mig själv. Att det ända jag har kvar är just min kärlek till människor. Jag antar, att jag egentligen är det, Det är just min kärlek till människor som är jag. Jag anpassar mig till personer, försöker hitta något gemensamt eller förstå mig på deras intressen.
Är det rätt? Ger inte det en falsk bild av mig själv?
Det är absolut rätt. Hur ska folk kunna trivas med mig om jag inte är intresserad? Det gemensamma intresset är bara ett plus. Visst, jag må ge en falsk bild av mig själv, fast ändå inte. Det jag ser det som, är att jag skapar en person som folk trivs med. En som man känner att man kan prata med, någon som gärna lyssnar. Jag är anpassningsbar, därför är det inte en falsk bild. Inte i mina ögon.
Jag är ett monster, för mina tankar. Jag är ett monster, för mina handlingar. Jag är ett monster, för att det är min bild av mig själv!
//Monster
Monster. part 1
Kan ingen bara säga det till mig. Vad det är som sker, vart allt ska sluta. Ge mig en hint av framtiden, så jag slipper oroa mig? Ska man behöva fundera, delas itu varje gång tankarna faller på. Börja fundera över det som är, vad som kan gå förlorat. Är det värt att satsa allt?
Om ändå hinten fanns, då skulle jag slippa detta, slippa funderingar, oron och tveksamheten. Jag skulle slippa känna att jag dras itu, att jag hamnar någonstans emellan. Det som är, är. Det bör inte ändras på, fast små ändringar skadar inte, såvida det inte är till det sämre.
Det är alltid värt att satsa allt. Utan hela insatsen kan man aldrig få jackpot. Så funkar det i spel, så fungerar också livet. Kan man inte satsa, så kan man heller inget vinna. Finns dock vissa saker jag inte vill satsa, eller som jag tvekar över att satsa. När jag vet det, om jag verkligen vill satsa det. Då vet jag, vart jag själv står i sörjan.
Folk frågar mig, varför skriver du monster? Du är inget monster!
Monster eller inte, det är inte frågan. Frågan är snarare, varför inte?
Vad ger er rätt, att döma mig till att inte vara ett monster? Vem säger att ni känner mig så pass väl, att ni vet det?
Jag är ett monster, det är mitt hat, mot mig själv.
Jag har tidigare skrivit, att jag älskar mig själv. Det stämmer, men trots detta, kommer det alltid finnas en gnutta hat. Allt i livet lever en slags balans. Det kan inte finnas bara kärlek, utan måste även finnas hat, för att allt ska få den rätta balansen.
Jag älskar mig till den grad, att jag är nöjd med mig själv. Dock hatar jag mig själv till den grad, att jag kan kalla mig själv för monster.
Hur funkar detta?
Det är min balans, det är svårt att förklara, jag ska ta mig tid imorgon, men nu är det dags för sängen.
//Monster
Om ändå hinten fanns, då skulle jag slippa detta, slippa funderingar, oron och tveksamheten. Jag skulle slippa känna att jag dras itu, att jag hamnar någonstans emellan. Det som är, är. Det bör inte ändras på, fast små ändringar skadar inte, såvida det inte är till det sämre.
Det är alltid värt att satsa allt. Utan hela insatsen kan man aldrig få jackpot. Så funkar det i spel, så fungerar också livet. Kan man inte satsa, så kan man heller inget vinna. Finns dock vissa saker jag inte vill satsa, eller som jag tvekar över att satsa. När jag vet det, om jag verkligen vill satsa det. Då vet jag, vart jag själv står i sörjan.
Folk frågar mig, varför skriver du monster? Du är inget monster!
Monster eller inte, det är inte frågan. Frågan är snarare, varför inte?
Vad ger er rätt, att döma mig till att inte vara ett monster? Vem säger att ni känner mig så pass väl, att ni vet det?
Jag är ett monster, det är mitt hat, mot mig själv.
Jag har tidigare skrivit, att jag älskar mig själv. Det stämmer, men trots detta, kommer det alltid finnas en gnutta hat. Allt i livet lever en slags balans. Det kan inte finnas bara kärlek, utan måste även finnas hat, för att allt ska få den rätta balansen.
Jag älskar mig till den grad, att jag är nöjd med mig själv. Dock hatar jag mig själv till den grad, att jag kan kalla mig själv för monster.
Hur funkar detta?
Det är min balans, det är svårt att förklara, jag ska ta mig tid imorgon, men nu är det dags för sängen.
//Monster
När världen rämnar...
Jag kommer falla,
Falla långt,
Falla djupt,
Så djupt att kärnan är mig nära.
När min värld rämnar,
Världen som är,
Världen i min uppfattning,
Skalet börjar spricka.
Hur djupt kan man sjunka?
Hur långt kan hålet bli?
Ska jag sjunka till botten?
Ska jag försvinna där i?
När världen rämnar,
Så kommer jag falla,
Men du räddar alltid mig,
Innan allt är försent.
När min värld rämnar, har det alltid funnit någon där, någon jag alltid kunnat lita på. Jag hoppas du förstår nu, du är inte bara en vän, inte ens bara den bästa. Du är en del av min värld, en del av mig älskar dig för det. Finns alltid här för dig, för att plocka upp dig, när din värld rämnar. Hoppas du förstår nu, att du alltid kommer vara en del av mig!
//Monster
Falla långt,
Falla djupt,
Så djupt att kärnan är mig nära.
När min värld rämnar,
Världen som är,
Världen i min uppfattning,
Skalet börjar spricka.
Hur djupt kan man sjunka?
Hur långt kan hålet bli?
Ska jag sjunka till botten?
Ska jag försvinna där i?
När världen rämnar,
Så kommer jag falla,
Men du räddar alltid mig,
Innan allt är försent.
När min värld rämnar, har det alltid funnit någon där, någon jag alltid kunnat lita på. Jag hoppas du förstår nu, du är inte bara en vän, inte ens bara den bästa. Du är en del av min värld, en del av mig älskar dig för det. Finns alltid här för dig, för att plocka upp dig, när din värld rämnar. Hoppas du förstår nu, att du alltid kommer vara en del av mig!
//Monster
Jag har varit duktig!!!
Oj, oj, oj. Jag har varit duktig. Spenderat de senaste 3½ timmarna med att städa. Har tyvärr legat sjukt praktiskttaget hela helgen. Trodde jag hade lyckats sova bort hela lördagen, så när jag vaknade kl 11 igår fick jag för mig att det var söndag. Somnade någongång vid 10 igår. Vaknade 5 imorse. Titta på lite serier och var uppe vid 9 och började städa har precis blivit klar. Lite tvätt som är kvar i maskin, men annars är allt, utom mitt skrivbord, skinande rent. Mitt skrivbord ska jag aldrig städa!! Eller, jo, ska 'la plocka iordning det lite. :P Skönt iallafall att vara klar.
Önskar jag kunde.
Jag vill finnas där, kunna hålla om dig, säga att allt ska bli bra. Dock finns det saker som hindrar. Saker som gör att det inte skulle se bra ut. Om du bara visste, om du bara förstod för en stund, vad som egentligen försigår i mitt huvud. Vad jag tänker när vi pratar, vad jag funderar över när jag ser dig och ger dig mitt varma leende.
Jag har kunnat, önskar jag kunde ännu. Måste försöka, det var så praktiskt. Bara slippa allt, slippa känna, slippa bry sig om allt som händer. Bara trycka undan och dra en gräns. Hålla mig borta från allt annat. Alla känslor, alla tankar. Bara bli mig själv igen. Bara låta allt driva bort. Jag önskar, så mycket men det hjälper inte att bara önska.
Jag har kunnat styra, över mina känslor. Förmågan att trycka bort det jag känner, trycka bort intresse för folk. Jag har alltid varit sådan, Iallafall i förhållanden, att jag håller mig till den jag är tillsammans med. Det har funkat jämt! Det var så skönt, för jag behövde aldrig tvivla, märkte jag att jag blev intresserad, så trängde jag bort allt. Lät bli att överhuvudtaget tänka tanken..
Problemet, troligen det som gör det svårt, är att jag inte är upptagen. Jag är singel, jag vill ha någon hos mig. Men vill inte ha någon bara sådär, utan någon som jag verkligen känner att jag tycker om. DOCK! Det får vara slut nu. Jag orkar somsagt inte med allt detta, jag ska göra allt i min kraft, för att slippa detta. Bara vara vänner... Det är det jag suktar efter. Det är det som händer nu. Bearbeta, trycka bort och förtränga.
Jag kommer alltid finnas där för dig. Men inte på detta sättet, inte längre. Vem vet, kanske i framtiden, men inte nu.
Din axel,
När du behöver gråta,
Din famn,
När du behöver en kram.
Ditt öra,
När du behöver prata.
En sann vän,
Finns här alltid!
Inget mer,
Som det är nu.
När du vet,
Då pratar vi framtid!
//Monster
Jag har kunnat, önskar jag kunde ännu. Måste försöka, det var så praktiskt. Bara slippa allt, slippa känna, slippa bry sig om allt som händer. Bara trycka undan och dra en gräns. Hålla mig borta från allt annat. Alla känslor, alla tankar. Bara bli mig själv igen. Bara låta allt driva bort. Jag önskar, så mycket men det hjälper inte att bara önska.
Jag har kunnat styra, över mina känslor. Förmågan att trycka bort det jag känner, trycka bort intresse för folk. Jag har alltid varit sådan, Iallafall i förhållanden, att jag håller mig till den jag är tillsammans med. Det har funkat jämt! Det var så skönt, för jag behövde aldrig tvivla, märkte jag att jag blev intresserad, så trängde jag bort allt. Lät bli att överhuvudtaget tänka tanken..
Problemet, troligen det som gör det svårt, är att jag inte är upptagen. Jag är singel, jag vill ha någon hos mig. Men vill inte ha någon bara sådär, utan någon som jag verkligen känner att jag tycker om. DOCK! Det får vara slut nu. Jag orkar somsagt inte med allt detta, jag ska göra allt i min kraft, för att slippa detta. Bara vara vänner... Det är det jag suktar efter. Det är det som händer nu. Bearbeta, trycka bort och förtränga.
Jag kommer alltid finnas där för dig. Men inte på detta sättet, inte längre. Vem vet, kanske i framtiden, men inte nu.
Din axel,
När du behöver gråta,
Din famn,
När du behöver en kram.
Ditt öra,
När du behöver prata.
En sann vän,
Finns här alltid!
Inget mer,
Som det är nu.
När du vet,
Då pratar vi framtid!
//Monster
En minut
En plats utan ro, det är där jag är. En plats där jag vet ingenting, varken upp eller ner. Vet inte vad som kommer hända härnäst, knappt vad som hänt. Jag kan aldrig ångra allt som hänt i mitt liv, för då hade jag inte varit mig själv.
En plats, i en famn, hos någon jag tycker om. Det är något underbart, jag känner mig trygg. Kommer aldrig vilja lämna den plats. Att bara ligga, i den famnen, eller att omfamna denna någon. Helt underbart, helt fantastiskt. Men vem är hon!
Jag vill komma bort, jag vill kunna tappa tidsbegreppet igen. Jag vill kunna, bara ligga ner, bredvid någon och försvinna. Känna värme, hålla om. Ligga vaken under natten, bara för att vara säker på att du inte försvinner. Men vem är du?
Vad kommer hända? Ingenting, finns inget som kan hända. Finns ingen möjlighet att göra någon skillnad. Det är som det är. Jag har tappat suget att försöka förändra saker, försöka få mig att finna någon. Det kommer aldrig hända, någon får finna mig istället. Men vem?
Vem är du? Vem är hon? Eller bara Vem?
Du är ingen, hon finns inte, vem kommer att komma tillslut. Den slutsatsen har jag. Det finns ingen du just nu. Jag kan inte förmå mig att känna något som det är. Det finns ingen hon, hon existerar inte just nu iallafall, hur mycket jag än vill. Famnen jag vill finnas i, eller hon jag vill hålla om. Finns inte! Vem kommer att komma tillslut. Frågan är bara när vem kommer. Är det idag? Imorgon? En vecka? Månader, år? Varför inte bara, om en minut!
//Monster
En plats, i en famn, hos någon jag tycker om. Det är något underbart, jag känner mig trygg. Kommer aldrig vilja lämna den plats. Att bara ligga, i den famnen, eller att omfamna denna någon. Helt underbart, helt fantastiskt. Men vem är hon!
Jag vill komma bort, jag vill kunna tappa tidsbegreppet igen. Jag vill kunna, bara ligga ner, bredvid någon och försvinna. Känna värme, hålla om. Ligga vaken under natten, bara för att vara säker på att du inte försvinner. Men vem är du?
Vad kommer hända? Ingenting, finns inget som kan hända. Finns ingen möjlighet att göra någon skillnad. Det är som det är. Jag har tappat suget att försöka förändra saker, försöka få mig att finna någon. Det kommer aldrig hända, någon får finna mig istället. Men vem?
Vem är du? Vem är hon? Eller bara Vem?
Du är ingen, hon finns inte, vem kommer att komma tillslut. Den slutsatsen har jag. Det finns ingen du just nu. Jag kan inte förmå mig att känna något som det är. Det finns ingen hon, hon existerar inte just nu iallafall, hur mycket jag än vill. Famnen jag vill finnas i, eller hon jag vill hålla om. Finns inte! Vem kommer att komma tillslut. Frågan är bara när vem kommer. Är det idag? Imorgon? En vecka? Månader, år? Varför inte bara, om en minut!
//Monster
Var står jag nu?
Var står jag nu? Vid ett vägskäl? Olika vägar att välja? Vilken är rätt? Vad blir fel? Om jag väljer en väg, stängs en annan?
Jag är ensam, förtvivlad, rädd. Visst jag har vänner, men vänner är tyvärr inte allt. Jag vill ha något mer, jag vill åter vara hel. "Kasta dig inte in i något", nej visst. Lätt att säga när man har någon, inget illa menat! Men vad ska jag ta mig till nu, vissa säger vänta, vissa säger att jag inte ska ge upp. Vissa säger att det är bättre att låta bli att söka.
Vägskälet är ett simpelt val, man tar den vägen man vill gå, men kommer jag dit jag verkligen vill då? Eller är det bara vad jag hoppas ska vara rätt? Det finns något inom mig, som säger att det kan vara fel.
Det rätta valet, kommer inom kort, när korten ligger på bordet. När sista spelet är färdigt, och alla vill hem. Tar du med mig då? Blir jag det rätta valet? Blir jag den du, bjuder hem till dig?
Det som blir fel, är min känsla av att inte räcka till. Att folk ser mig sträcka ut, men inte nå fram. Eller att jag når fram, men är där hela tiden. Vad är lagom? Vad gör att det ska kännas rätt? Kan du ta bort mina fel, få mig känna som att jag hör till? När ska jag få känna mig... Hemma?
Vägskälet har oftast bara ett val, efter det valet gjorts stängs alla andra utvägar. Har man väl gjort ett val, så är det som att vägskälet tappar sina andra skyltar. Vägarna försvinner och man står där med en enda utväg. Jag kan inte göra något val, även om vägskälet är mitt. Det är du som är vägen, som lockar mig rätt.
Att få finnas till, utan tomhet eller tvivel. Ännu en gång, HEL!
Du som finns där,
Ni som vet att ni betyder,
Jag väljer inte mellan er,
Utan står i vägskälet,
Öppna armar,
Önskar att någon famnar om mig,
Att någon visar mig,
Den rätta vägen.
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
Jag är ensam, förtvivlad, rädd. Visst jag har vänner, men vänner är tyvärr inte allt. Jag vill ha något mer, jag vill åter vara hel. "Kasta dig inte in i något", nej visst. Lätt att säga när man har någon, inget illa menat! Men vad ska jag ta mig till nu, vissa säger vänta, vissa säger att jag inte ska ge upp. Vissa säger att det är bättre att låta bli att söka.
Vägskälet är ett simpelt val, man tar den vägen man vill gå, men kommer jag dit jag verkligen vill då? Eller är det bara vad jag hoppas ska vara rätt? Det finns något inom mig, som säger att det kan vara fel.
Det rätta valet, kommer inom kort, när korten ligger på bordet. När sista spelet är färdigt, och alla vill hem. Tar du med mig då? Blir jag det rätta valet? Blir jag den du, bjuder hem till dig?
Det som blir fel, är min känsla av att inte räcka till. Att folk ser mig sträcka ut, men inte nå fram. Eller att jag når fram, men är där hela tiden. Vad är lagom? Vad gör att det ska kännas rätt? Kan du ta bort mina fel, få mig känna som att jag hör till? När ska jag få känna mig... Hemma?
Vägskälet har oftast bara ett val, efter det valet gjorts stängs alla andra utvägar. Har man väl gjort ett val, så är det som att vägskälet tappar sina andra skyltar. Vägarna försvinner och man står där med en enda utväg. Jag kan inte göra något val, även om vägskälet är mitt. Det är du som är vägen, som lockar mig rätt.
Att få finnas till, utan tomhet eller tvivel. Ännu en gång, HEL!
Du som finns där,
Ni som vet att ni betyder,
Jag väljer inte mellan er,
Utan står i vägskälet,
Öppna armar,
Önskar att någon famnar om mig,
Att någon visar mig,
Den rätta vägen.
©Rasmus Lönfeldt
//Monster
Skadar andra.
Ska man vara rädd för att skada andra? Ska man dra sig undan för att man kan förstöra? Ska man vika av, bara för att man är rädd för att något ska hända? Eller ska man bara låta allt ske?
Absolut ska man vara rädd för att skada andra, man kan dock inte ändra på sig själv för det. Man är ju den man är, men man kan värna om andra för det. Om man ändrar på sig, bara för denna andledning, så blir det svårt att vara sig själv. Då minsta lilla del av allt vi gör, de val vi gör och gjort, är en del av den vi är.
Man ska inte dra sig undan för att man kan förstöra. Om det nu inte är så att det är oundvikligt. Drar man sig undan, så kan man förstöra mer, än om man inte gör det. Det som förstörs kan vara en livslång vänskap eller en framtida relation med "Drömmen".
Finns det någon egentlig anledning till att vika av, om man är rädd? När saker händer, så händer det av en mening. Aktar man sig, så uppkommer risken att det aldrig kommer att ske. Dock är det mening att man ska vika undan om nu det valet görs. AKTA vänner, ta vara på dem. Även om någon gör något tokigt val, man är fortfarande vänner. Iallafall från ena sidan. Värna om dina vänner, se förbi de tokiga valen, acceptera varandra.
Det som sker, sker! Precis som jag skrev innan, allt händer av en mening. Sker något så finns det en mening med det. "Meningen" kanske inte är klar i sig, men förhoppningsvis visar den sig inom kort. Man kan göra mycket dumt, som att låta den bästa vännen dra för en konflikt, man kanske råkar få med sig något från affären som man glömt att betala. Finns fler saker, men låt det ha skett. Stressa inte upp över det, finns ingen anledning. Jag kan hålla med om att det inte är rätt. Men det har redan skett.
//Monster
Absolut ska man vara rädd för att skada andra, man kan dock inte ändra på sig själv för det. Man är ju den man är, men man kan värna om andra för det. Om man ändrar på sig, bara för denna andledning, så blir det svårt att vara sig själv. Då minsta lilla del av allt vi gör, de val vi gör och gjort, är en del av den vi är.
Man ska inte dra sig undan för att man kan förstöra. Om det nu inte är så att det är oundvikligt. Drar man sig undan, så kan man förstöra mer, än om man inte gör det. Det som förstörs kan vara en livslång vänskap eller en framtida relation med "Drömmen".
Finns det någon egentlig anledning till att vika av, om man är rädd? När saker händer, så händer det av en mening. Aktar man sig, så uppkommer risken att det aldrig kommer att ske. Dock är det mening att man ska vika undan om nu det valet görs. AKTA vänner, ta vara på dem. Även om någon gör något tokigt val, man är fortfarande vänner. Iallafall från ena sidan. Värna om dina vänner, se förbi de tokiga valen, acceptera varandra.
Det som sker, sker! Precis som jag skrev innan, allt händer av en mening. Sker något så finns det en mening med det. "Meningen" kanske inte är klar i sig, men förhoppningsvis visar den sig inom kort. Man kan göra mycket dumt, som att låta den bästa vännen dra för en konflikt, man kanske råkar få med sig något från affären som man glömt att betala. Finns fler saker, men låt det ha skett. Stressa inte upp över det, finns ingen anledning. Jag kan hålla med om att det inte är rätt. Men det har redan skett.
//Monster