Why is the sky so crimson red?
Why has something just become dead?
Will it come back alive?
And paint the sky with a lie?

©Rasmus Lönfeldt aka Monster

"Det finns någon för alla", stämmer verkligen det? Hur mycket jag vrider och vänder på det, så känns det verkligen inte så ibland.

Vadå någon för alla? Det finns ju fler kvinnor än män, eller är det tvärtom?
Fast iof, några är homosexuella, så då jämnar det nog ut sig.

Men finns det verkligen det? Var letar man? Är det värt att vänta om det behövs? Är det rätt att "försöka sno" någon från någon annan? Vilka krav ska man ha? Behöver man vara lika? Eller kan två personer av varandras motsats leva harmoniskt?

Jag tror att det självklart finns någon för alla. Eller nästan iallafall, finns de som har oturen att inte träffa någon.

Men vart letar man då? Ska jag, som knappt går ut på krogen, behöva ränna ute för att hitta någon? Nej, det ska jag inte. Visst jag kanske hittar min totala motsats, men vi skulle absolut kunna leva harmoniskt.

Men likheten, borde inte den spela någon roll? Aldrig! Den får inte ha någon roll. Inte för mig, jag hoppas verkligen inte det har det för den jag finner. Utseende ska ju egentligen inte ha någon roll, men ärligt.. Vem bryr sig inte? Jag gör nog faktiskt inte det. För mig är känslan av trygghet och ro, det som spelar någon roll. Kan jag sätta mig ner med någon och bara vara tyst, så vet jag att där hör jag hemma. Där vill jag vara, för där trivs jag verkligen. Det är när jag börjar pladdra som jag är osäker, försöker finna något gemensamt. Vad som helst, bara det inte är en sak då. Utan helst flera, så man kan prata om det nästa gång eller något.

Trygghet och ro.. Den underbara känslan skulle vara skön att hitta igen, framförallt få behålla den. Få kalla den min, min trygghet och ro. Min andra hälft.

//Monster

Eller är det verkligen det?

Helgen har gått bra, truckkortet fixat, det ända jag har nu att göra är och fixa lite fler gaffeltimmar. Tar dock 10 dagar innan jag får kortet, därav 10 dagar tills jag kommer kunna fråga om trucktillstånd. Men 10 dagar är ju inte mycket.

Sillstaden är ett minne blott! Tills mitt te tar slut iallafall. Fy vad sjukt gott te är! Jag klarar mig knappt utan det, men kan inte dricka annat än lös-te. Det andra smakar beskt och äckligt. Men att brygga lös-te är asgott!

Nu ska jag ut och ränna lite, springa och pussa på min bebis. Saknat henne som FAN!

//Monster

fyfan för sill... Men för att komma till skott.. Stockholm.. Finns bara en kommentar, SKIT! Kommer hit i någorlunda bra väder, får trängas som jag vet inte vad, möter upp farsan, och får trängas ännu mer.. Kvällen är inte mycket att gnälla på, film och bra med sömn.. Vaknar morgonen efter av att farsan väcker mig, och säger att det är -25 grader.. Wtf... Bara sådär O.o, när jag väl kommit fram till utbildningen så hade jag typ ingen känsel i benen... Då hade jag varit varm när jag gick ur tunnelbanan och gått i 5 minuter.. Argh!! Inte lika bra som vanligt va? Orka skriva mycket på mobilen... //monster <3

Nu är den stundade tiden kommen, jag finner inte mycket mer att skriva om. Behöver hjälp, ge mig tips, säg något ni vill att jag ska ge åsikter om, eller berätta min syn på. Får jämt höra att jag skriver bra betydelsefulla saker, men ge mig material att prata om!

Annars kommer det bara texter då det händer något, för det är bara då jag verkligen har något att skriva om. Vilket inte är allt för ofta.

//Monster

Vill bara,
Just nu,
Bara klösa upp sår,
Skära mig i armarna.

Jag vill ha ett skäl,
Ett skäl till att gråta,
Inte den som redan finns,
Utan en annan.

Jag är fel,
Mitt bemötande är fel,
Jag är inte den,
Du trodde jag en gång var.

Alltid varit sådan,
Kommer alltid va,
Jag hoppas mina öppna sår,
Ska dränka mig,
Dränka mig innan sorgen kommer.

Räcker blodet att dränka mig?
Eller ska tårarna,
Behöva göra slut på mig helt?

©Rasmus Lönfeldt, aka Monster 2011

SUCK!

Jag kan inte det, det finns inte en chans att jag kan det. Inte när det gäller andra människor. Spelar ingen roll vem som säger något. Oavsett om det skulle vara min närmaste vän, så vill jag ha min egna uppfattning av människor. Jag vet inte varför, jag bara är sådan, finns ingen som kan få mig att tycka mindre om någon. Ingen annan än personen själv.

Ska det vara så? Är jag en sämre vän för det? Eller är jag bara en bättre medmänniska? Ska jag ändra mitt beteende, den jag är, bara för att mina vänne har en uppfattning om någon?

Jag kan inte hata en människa, visst jag kan tycka att folk gör fel, jag kan tycka mindre om människor. MEN! Alla förtjänar en andra chans, alla förtjänar en första chans att vara min vän.

Visst jag kanske inte gör rätt i att jag lyssnar på mina vänner när de snackar skit om mina andra vänner och verkligen lyssnar på vad de säger. Det är heller inte rätt att jag inte berättar för dessa vänner efteråt. MEN! det finns inget som är så skönt att bara snacka skit om någon man är arg på, oavsätt om man menar det eller inte. Det är en verklig "Steamblower", jag kan själv känna att jag behöver det ibland. För det lättar på trycket, gör mig mindre arg på personen och framför allt, jag förlorar inte den vännen.

Detta är jag, inte konstigt att jag kallar mig själv för monster eller hur? Men detta monster står jag för, oavsätt vad ni säger!

//Monster

Vart är ditt liv påväg? Är du där du vill vara? Har du saker ogjorda? Försöker du finna tid till att göra det gjort? Behöver du hjälp på traven, men vågar inte fråga?

Har du som läser detta tagit dig en djupare titt på dessa frågor? Jag har funderat en massa, kommit på och tänkt om.

Vart är mitt liv påväg egentligen? Ska det vara att jag om dagarna sitter degad framför datorn och vill göra annat? Eller att jag gör något jag verkligen vill göra, men kommer på att då hinner jag inte med det vid datorn... En vän till mig sa att "Du behöver en kvinna i ditt liv", visst det stämmer, jag behöver nog faktiskt det. Dock så bara för att jag bejakar detta så betyder det inte att en kvinna hoppar upp i min famn bara sådär. Jag behöver absolut en kvinna i mitt liv, någon som får mig aktiv, får mig att göra andra saker, men samtidigt som låter mig göra de saker jag vill göra i viss mån.

Är jag där jag vill vara? Nej det är jag definitivt inte, just nu är jag jätttemissnöjd med var jag är, mot var jag vill vara. Jag har massa saker jag vill kunna, jag har samtidigt massa saker jag vill ha gjort. Jag vill resa, jag vill lära mig spela gitarr, fiol, piano m.fl. Jag vill ha sett på en massa serier som jag tycker om, jag vill ha spelat flertal olika spel som jag har. Men alltid, ALLTID! kommer jag tillbaka till samma problem, jag börjar ta tag i någon, men hamnar i något slags limbo av mina val, att jag väljer det jag inte haft en tanke på just den dagen. Allt för ofta blir det att kolla på serier.

Har du saker ogjorda? Försöker du finna tid till att göra det gjort? Behöver du hjälp på traven, men vågar inte fråga? Lite redan obesvarat, men absolut, jag behöver mer tid, jag behöver hjälp, men har väldigt svårt att fråga omkring mig.

Kan man bli helt nöjd med sitt liv? Eller räcker inte tiden till? Får Jag/vi alltid det stöd vi behöver för att kunna ta oss vidare? Har jag/vi för dåligt självdiciplin för att klara oss själva?

//Monster

Vad lever vi för egentligen? Vad är detta med social acceptans? Varför ska man behöva ägna hela sitt liv för att hitta en grupp människor man känner att man trivs hos? Ska social acceptans vara så svårt att finna? Varför kan inte bara alla människor älska varandra för dem vi är?

Allt detta kommer alltid tillbaka till ett och samma nedbrytande moment. Allt detta skitsnack! Folk söker social acceptans, hittar den, sen kommer detta skitsnack och bryter ner allt. Tycker bort människor och lämnar folk ensamma, sårbara och rädda för att våga öppna upp sig igen.

Jag har alltid själv varit att alla går att acceptera, bara man ger dem en chans. Dock har jag alltid varit den som inte är socialt accepterad. Finns det ett sammanhang? Jag tror det! Förmodligen är min anledning, till att försöka acceptera alla, att jag varit den borttryckta. Jag försöker hitta en ny vinkel.

Mitt läge idag är mer att jag inte känner mig socialt accepterad, för att jag inte varit det förut. Jag försöker komma in bland folk men stöter bort mig själv. Försöker hitta fel som folk sett hos mig innan. Idag, är jag dryg, elak och spydig av någon anledning så accepterar folk mig ändå. Jag har flertal vänner där vi är dryga och elaka med varandra, spydigheten ligger med där ibland. Samtidigt så är jag snäll, trevlig och omtänksam när jag är med familjen, men även där på ena sidan är vi spydiga och elaka och bråkar.

Men varför ska det vara så svårt med social acceptans? Varför ska vi alla behöva söka efter någon/några att passa in hos? Åter igen, varför inte bara acceptera alla för våra fel? Varför inte bara SLUTA SNACKA SKIT?!

//Monster

Jag fattar inte, människor är som trasor, fast inte vilka trasor som helst, utan de som man skiter i att vrida ur. De som bara får suga upp en massa skit och blir sura sedan. Fast de blir ju inte sura bara sådär, utan för att man inte vrider ur dem tillräckligt. Människor gör inte det heller, de flesta suger bara upp allt de hör. Istället för att lyssna på alla källor och överväga vad som är sant, så väljer man att lyssna på de man känner mest. Klart att det uppstår problem, klart man blir osams, klart att man börjar må dåligt! Ska det vara så svårt att ta in från flera håll och överväga? Ska vi verkligen vara så stereotypiska att vi verkligen litar på våra vänner? Kan det inte vara så att dessa två, "Tjallaren" och "Utsatta", alltså vännen är "Tjallaren" och "Utsatta" är den som har sagt något om någon. Kan det inte vara så att dessa två, har blivit osams? Har en dispyt? Varför inte helt enkelt, bara inte tycker om varandra? Har någon överhuvudtaget tänkt att "Tjallaren" kan vara så fräck att börja sprida rykten för att "Utsatta" inte ska känna sig välkommen?

Allvarligt på mitt jobb just nu, finns det mycket snack att jag blir trött på det! Jag skulle kunna ställa mig och säga "Vet du vad han gjort? Han har gjort det där!". Sen är det igång, när dagen är slut vet typ alla det! Visst det finns vissa som inte är sådana, jag ska inte dra alla över en kant. Dock finns det tillräckligt för att rykten ska spridas.

Jag brukar inte bry mig så mycket om detta, men jag blir trött på allt. Jag får lyssna på ganska mycket ibland. Det kommer först från ena hållet, sedan från det andra. FAST! Jag sållar, jag övervägen vad som är sant oavsett vem som säger något.

Detta är inte för att jag inte litar på mina vänner. UTAN jag gör det för att inte förlora dem. Jag vill inte ha några ovänner, jag vill bara vara den som är den. Den som är vän med alla, jag vill inte dra någon över en kant bara för att någon annan sagt något.

Men för att komma till titel punkten. Du som börjar ryktena, Vem är du att döma? Vem är du att sprida rykten? Mår du bra av det? Vad har du emot den personen/den sagda ryktesspridaren? Varför göra det överhuvudtaget? Har det slagit dig att folk mår dåligt på grund av DIG?

Tänkte avsluta med att det finns ett bibelord som passar in lite, dock är det väl menat mot folk som försöker hjälpa andra, fast jag tycker det passar in på detta med. Det är från Mat vers 1-5. Detta är något som ger mig ett starkt intryck.

1 Döm inte, så blir ni inte dömda.
2 Ty med den dom ni dömer med,
skall ni bli dömda, och med det
mått ni mäter med, skall det
mätas uppåt er. 3 Varför ser du
flisan i din broders öga men märker
inte bjälken i ditt eget öga? 4 Eller
hur kan du säga till din broder: Låt
mig ta bort flisan ur ditt öga, du som
har en bjälke i ditt eget öga? 5 Du
hycklare, ta först bort bjälken ur ditt
eget öga! Då kommer du att se så
klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.

//Monster

Under mycket funderingar och diskussioner med andra, så har jag lyckats kommit fram till att jag faktiskt "Älskar mig själv". Visst jag må se dystert på mitt liv, men vem gör inte det när man är singel. Jag har min solstråle, men vad gör jag när hon inte är här?

Att älska sig själv är faktiskt en viktig del för att man ska kunna komma ut i livet. Är du inte nöjd med dig själv? Hur har du då tänkt dig komma ut i livet? Vem ska kunna se dig för den du är? Vem ska kunna älska dig, när du själv inte tycker om det du ser i spegeln?

Visst man kanske inte alltid är nöjd med sig själv. Vad gör det? Det finns nog ingen som är nöjd med sitt utseende varje dag. Finns nog ingen som är riktigt nöjd med sitt liv varje dag heller. Vissa dagar är helt pyton det förstår jag. Jag kan även förstå att man sminkar sig, rakar sig eller helt enkelt ändrar sitt utseende. Just för att man tycker att man ser bättre ut så.

Jag har alltid tyckt att de som sminkar sig är falska personer. Just för att de inte levererar sig själva, de skapar en falsk "vara". Typ som att paketera en panpizza i en gorbys förpackning och viseversa för er som gillar panpizza mer. Jag har dock aldrig riktigt tänkt på att det är nästan samma sak med oss killar. Fast vi har ju vårat skägg. Visst vårat skägg är naturligt, men det tar oss kortare tid att gå från "Hobo" till "Hunk".

Jag har nog aldrig i hela mitt liv kännt att jag älskar mig själv. Jag har alltid funderat på vad folk tycker, brytt mig vad tjejer säger. Visst smakråd är en sak, men att fixera sig exakt efter vad folk tycker är inte riktigt samma sak. Jag kan nog faktiskt säga, att när jag är rakad på mitt sätt, så känner jag mig nöjd, jag gillar det jag ser i spegeln. Skulle det nu vara att en tjej, som jag går ut med, inte gillar mitt utseende så är det synd om henne. Kan hon inte ta mig för detta så får det allt vara.

Nu säger jag visserligen inte att jag kan ragga på vem som helst. Jag tror däremot att så länge som jag själv accepterar mig själv för den jag är, så kan jag leverera "varan" bättre. Jag kan ju inte "sälja" mig själv, om jag inte tror på att jag är det folk är ute efter.

Min slutsats är, jag älskar mig själv, jag har en underbar dotter, min ögonsten, MEN jag är inte nöjd med mitt liv. Jag har ett jobb som jag trivs med emellanåt, för lite tid med ögonstenen. Jag har ingen att dela min glädje och sorg med. Men jag kan iallafall säga att om vi skulle gå ut någon dag, så skulle du kunna välja vilken brud som helst, och jag skulle kunna pröva att få hennes nummer.

Ni som nu läser allt detta får gärna, om ni nu förstår hur jag menar, skriva en kommentar om hur just NI ser på er själva och erat liv.

/Monstret

Jag har haft en underbar dag, F vaknade ganska tidigt, men vad gör det liksom bara att gå upp och gilla läget. Vi busade tills frukost, åkte sen ut till farmor, Uffe, farbror och Akira. Vi lekte, busade och hade det trevligt. Kom hem fixade för att lägga F. Hon drack välling samtidigt som jag läste, som vanligt. ^^ Men hon ville inte läsa klart, utan slog ihop boken och ville sova.

Nu har hon somnat.

Jag funderar,
Funderar på allt,
Varje dag,
En ny sak.

Tårarna kommer,
Rinner länge,
Känner kylan mot tårarna,
Fäller då bara mer.

©Rasmus Lönfeldt

Mina tårar kommer, jag vet det, jag känner det. Jag rider ut stormen, som alltid. Jag ignorerar mina känslor, vad jag tycker, vad jag känner och vad jag vill. Vad jag vill funkar inte alltid, mina känslor säger inget till andra och vad jag tycker... Det är något som jag vill hålla för mig själv.

//Monster

Hon är så sjuk charmig, Älskar verkligen min dotter. Hon har varit jättemysig och suttit i mitt knä och läst lite saga när vi kom hem. Sen kom det gäster, och hon busade med katterna och gästerna. Hon har varit go och glad hela tiden, nästan iaf. Sen gick vi ut med molly, utan några problem, kommer hem, badar, fixar välling och sedan godnattsaga. Sedan lägger jag henne i sängen, pussar henne på pannan och hon börjar peka upp mot taket och säger "ga! ga!" (typ hennes sätt att säga gå.) Och hon är knäpptyst..

Älskar min Freja!

Kan man kalla det det? Har jag bara ännu en massa onödiga tankar hur jag passar in i allt? Hur jag trycker ner mig själv, vad folk ser hos mig som person? Vad är jag värdig en plats bland hopen av människor? Vad har jag som gör mig värd vänner? Vem är jag hos dig? Vem/vad ser just du när du ser mig?

Är allt detta dumma frågor? Är detta det som är meningslöst lidande? Mina frågor står alltid obesvarade, jag vet från vissa men alla vill inte svara.. Vågar kanske inte svara? Kanske är rädda för att skapa mer meningslöst lidande? Imorgon är det en ny dag, tråkjobb och sen ska jag spendera tid med min ögonsten. Det ända jag ser fram emot, synd bara att allt är som det är. Att det inte går att fixa med ett fingerknäpp så att jag har körkort eller att jag har ett annat jobb. Vad som helst bara för att få mer tid!

Mina frågor, visst jag kan ta de som meningslöst lidande. Det är meningslöst lidande. Slutar jag grubbla över det så finns det inget att lida för, inget att fördärva mina tomma dagar med.

Men den förlorade tiden med min ögonsten, ALDRIG! Finns inte en chans att det är meningslöst lidande! Jag saknar henne, visst jag får träffa henne varannan dag, om inte mer, beroende på vad hennes mor och jag gör de dagarna jag inte har henne. Ibland sitter jag hemma, ibland med kompisar, ibland är jag med hennes bror (Också en kompis men han måste räknas vid sidan av för att göra det tydligt), har jag tur, så är de där. Då kommer hon och hälsar och jag känner hur hela jag skiner upp.

Kraftfulla frågor men nästan alltid, tomma svar.

//Monster

Hej!

Detta är en blogg skapad av mig, Rasmus Lönfeldt, dock har jag inte designat den själv men mer om det senare. För er som läser, och inte vet så mycket om mig så hade jag tänkt presentera mig lite mer.

Jag är 23 år, och bor i katrineholm sedan barnsben, förutom årskurs 6-9 då bodde jag hos min far i göteborg.

Jag har nyligen fullföljt en skilsmässa, av någon dum anledningen så måste man bo ifrån varandra i 6 månader innan man bestämmer sig. Dock detta berodde på att vi har en underbar dotter tillsammans. Fast det är ju klart, det säger ju alla föräldrar, men detta hade iallafall också gällt om hon nu skulle vara hemsk.

Min fritid just nu består av att vara med min dotter varje måndag och onsdag, samt varannan fredag till och med söndag. När jag är med dotra, så brukar vi oftast vara hemma och leka. Fast det händer ju att vi går ut också men just nu är det så kallt ute så man kan inte göra mycket ute. Varje lördag åker vi, oftast med bil, ut till min mamma, vi leker, busar med hennes hund, äter och har det mysigt. När jag inte har min dotter blir det oftast datorn, försöker dock komma ifrån den. Annars blir det att man hänger med vänner, pratar och har det trevligt. Kollar även på serier, väldigt ofta nu på senaste tiden, vilket också sker vid datorn. Måste börja komma ut ur min lägenhet MEN det finns för många saker jag vill göra.

Jag är en självdestruktiv person. Jag klarar inte av att träffa nya människor utan att få upp massa tankar. Oftast är det tankar som "vad tråkig jag är!", "måste hitta på något att göra så de tycker om mig..." och "har de trevligt nu?". Fast det som oftast kommer upp är "vad jobbigt med pinsamtystnad, måste säga något, vad som helst för att bryta isen."
Vad jag dock får höra från folk så är jag en trevlig, pratglad och mysig person. Fast som sagt, min självdestruktiva sida säger ju klart annat. Fast jag kan faktiskt vara pratglad men då kommer det dåliga tankar om det som "shit nu pratar jag förmycket igen".

Är det någon som vill veta något mer, så skriv gärna och fråga, eller kommentera på någon av mina texter, jag uppskattar alltid en kommentar. Vill ni att jag ska skriva en dikt åt er så säg bara vad den ska handla om så ska jag försöka.

Det var iallafall lite om mig. Tackar som frågar *bockar och bugar*

//Monster

Turn around,
Spinning again,
Trying to find,
A place to stay.

The place is near,
As the day draws nigh,
The decision to make,
Need to be clear.

Leaving everything,
Throwing feelings away,
Going into celibacy,
Where there is no pain.

I'll keep my daughter,
By my side,
I will never leave her,
This is where I fight!

Why let the darkest moments take your life,
When you can let me light it up for you?
I will stand by your side,
And make it worth while.

I write this to you,
No one in particular,
But I will be there for you,
If you want me to.

I'll travel across the nations,
I will fight for my life,
Fight dragons and other creations,
Just to make you safe.

Take me for who I am!

I have an urge,
Something I don't want to,
But Also something,
That I feel that I need to do.

I've scattered the dust,
I've chosen a new path,
Looking for something clear,
A fitting ending.

New stories will come,
Some will stay,
Others will begone,
Some will fade away.

I need a story,
With a pretty ending,
One that will fit.

This will never be,
People never know,
I will still chase you,
Even if you're gone.

I've chose a new path,
Now looking pretty good,
I cannot stray away,
Will you help me to stay?

©Rasmus Lönfeldt

There you are,
Pushing the right buttons,
Will it be enough?
Will I open myself?

I can feel the urge,
How it boils inside,
How the lid slides,
And how I want to yell.

I open up,
Yell to you,
Again and again,
About how wrong you play.

T'is not just a game,
T'is not just to start over,
If you don't do right,
Mario will die again.

©Rasmus Lönfeldt