Kan man kalla det det? Har jag bara ännu en massa onödiga tankar hur jag passar in i allt? Hur jag trycker ner mig själv, vad folk ser hos mig som person? Vad är jag värdig en plats bland hopen av människor? Vad har jag som gör mig värd vänner? Vem är jag hos dig? Vem/vad ser just du när du ser mig?

Är allt detta dumma frågor? Är detta det som är meningslöst lidande? Mina frågor står alltid obesvarade, jag vet från vissa men alla vill inte svara.. Vågar kanske inte svara? Kanske är rädda för att skapa mer meningslöst lidande? Imorgon är det en ny dag, tråkjobb och sen ska jag spendera tid med min ögonsten. Det ända jag ser fram emot, synd bara att allt är som det är. Att det inte går att fixa med ett fingerknäpp så att jag har körkort eller att jag har ett annat jobb. Vad som helst bara för att få mer tid!

Mina frågor, visst jag kan ta de som meningslöst lidande. Det är meningslöst lidande. Slutar jag grubbla över det så finns det inget att lida för, inget att fördärva mina tomma dagar med.

Men den förlorade tiden med min ögonsten, ALDRIG! Finns inte en chans att det är meningslöst lidande! Jag saknar henne, visst jag får träffa henne varannan dag, om inte mer, beroende på vad hennes mor och jag gör de dagarna jag inte har henne. Ibland sitter jag hemma, ibland med kompisar, ibland är jag med hennes bror (Också en kompis men han måste räknas vid sidan av för att göra det tydligt), har jag tur, så är de där. Då kommer hon och hälsar och jag känner hur hela jag skiner upp.

Kraftfulla frågor men nästan alltid, tomma svar.

//Monster