En söndag, en helt vanlig söndag. Ingen speciell dag, utan precis som alla andra. en i mängden. Det är som vi människor, folk säger vi är unika. De finns de som säger att de tycker om en för små speciella detaljer. Ändå så hamnar man som en i mängden. En som det inte spelar så mycket roll om hur, var eller när man träffas. OM det nu går att finna tid till att träffa personen.

Vänner, de där som verkligen glänser. Finns tre, tror jag. Bara fyra som jag kan tänka mig iallafall.

En av dem frågar mig, ofta (men det gillar jag), om vi kan göra något. För henne försöker jag lägga upp tid med. Men jag behöver fortfarande tid över till annat, saker jag vill göra. Saker jag bör göra och andra jag behöver och vill träffa.

Den andre, frågar mig om vi kan göra saker, lite då och då, honom träffar jag allt för sällan. Vi brukar titta på film, eller spela. Han umgås dock mer med min fd, då hon och hans tjej är bra vänner. Lite tråkigt att inte göra något. Han är dock väldigt impulsiv, det är inte jag.

Den tredje, frågar mig, precis lika mycket, om vi kan göra något. Vi sitter också oftast och spelar, eller kollar på film. När jag är med honom, så slappnar jag av på något mysko sätt. Jag verkligen kollar på filmen, eller verkligen tar mig tid att spela. Vi diskuterar, och pratar med varandra om olika val i spelen. Rådfrågar varandra, väldigt mycket. Det är trevligt. :)

Den fjärde, precis som den tredje frågar, lika mycket, om vi kan göra något. Vi tittar på serier, pratar och busar med varandra. Hon får mig att känna mig hemma på något sätt. Som att jag har det bra när jag är med henne, vi jobbar ihop, vilket gör det extra skönt att vi kan umgås efter arbetstid. Det är inte många andra som vill det, förutom den andre. Vi är bästa vänner och, jag tror faktiskt att, hon trivs lika bra med mig. Det säger hon iallafall.


Detta är de fyra som betyder mest för mig. Den första och andra, känner jag mig elak emot. Jag borde fråga oftare. Den första vet jag faktiskt inte varför jag inte gör det.. Den andra vet jag att det är pga hans impulsivitet, för jag vill planera, jag planerar gärna bort de oplanerade dagarna. fyller i allt jag kan. Har jag inget i början av en dag, så bestämmer jag mig på morgonen vad jag ska göra. Så det blir inte så mycket tid kvar.

Sen finns det de, som jag frågar och frågar. Som aldrig frågar tillbaka, så jag vet vad de två första får gå igenom. Men jag förstår inte, hur mycket kan man egentligen vilja vara med någon, när man aldrig frågar själv? Eller ifrågasätter varför man inte kom förbi när man var i närheten? Jag menar, åker jag till valla så gör jag det för att träffa någon, inte för att springa till andra vänner. Skulle jag ha vägarna förbi någons hem, tittar jag inte in. För är jag ute, så är jag påväg någonstans.

Jag anser, att kan man inte fråga så ska man inte klaga på att man inte tittar förbi. Det är precis lika mycket mitt ansvar som den andres (ingen referens till den jag skrev om tidigare).

Jag klarar inte av att prioritera. Jag försöker. Jag ser till att saker funkar någorlunda. Jag försöker iallafall.

//Monster