Monster Part 2
Monster eller inte...
Anledningen till att jag kallar mig monster, är för att jag, mer eller mindre, finner ett hat mot mig själv.
Men vad är det för hat? Vad är det jag hatar egentligen?
Mitt hat, grundar sig i att jag är udda. Jag har alltid varit mig själv, oavsett hur folk ser på mig. Det har gjort att jag inte direkt haft en underbar skolgång. Inte många vänner direkt, då folk ansåg att jag var.. Konstig... Jag levde på det, blev den som alla skrattade åt i klassen, en riktig "klassens Clown". Trots att jag var mobbad och utstött, även om jag hade några vänner, gjorde min kärlek till att vara vän med alla det svårare. Jag ville vara där, bland alla. Folk fann det roligt att driva med mig, gjorde mig till åtlöje men jag fann mig i det. Vissa perioder mådde jag så dåligt, att jag grät mig till sömns.
Mitt hat, ligger i att jag inte fick vara, den jag ville vara. Mitt hat, ligger i att jag aldrig ville ändra på mig.
Vem ville jag vara? Varför ändrade jag inte på mig?
Jag ville vara, den som alla ville vara med. Det hade räckt med att alla tyckte om mig, men det hände aldrig. Jag ville heller inte ändra på mig. Jag ville vara mig själv! Trots allt hat jag hade, mot mig, mot de som gjorde mig psykiskt illa. Så kunde jag aldrig förmå mig att tycka illa om dem. Jag ville inte bli någon annan, jag älskade mig så pass, att den jag var, är och förblir jag.
Jag har tidigare skrivit att jag inte är mig själv. Att det ända jag har kvar är just min kärlek till människor. Jag antar, att jag egentligen är det, Det är just min kärlek till människor som är jag. Jag anpassar mig till personer, försöker hitta något gemensamt eller förstå mig på deras intressen.
Är det rätt? Ger inte det en falsk bild av mig själv?
Det är absolut rätt. Hur ska folk kunna trivas med mig om jag inte är intresserad? Det gemensamma intresset är bara ett plus. Visst, jag må ge en falsk bild av mig själv, fast ändå inte. Det jag ser det som, är att jag skapar en person som folk trivs med. En som man känner att man kan prata med, någon som gärna lyssnar. Jag är anpassningsbar, därför är det inte en falsk bild. Inte i mina ögon.
Jag är ett monster, för mina tankar. Jag är ett monster, för mina handlingar. Jag är ett monster, för att det är min bild av mig själv!
//Monster
Du vet att jag känner igen mig mycket i det du skriver. I osäkerheten och obalansen och brottningskampen, om att vara sig själv och att trivas med den man är samtidigt som man är plågsamt medveten om att det ändå inte duger. Men det jag har kommit fram till mer och mer är att det faktiskt var fel på alla de andra och inte på mig. Det ser jag bara tydligare för varje dag, för nu när de där människorna har vuxit till sig så inser de att de var fega, de har också växt upp och börjat inse det vi har vetat hela tiden. Att det är det unika som är åtråvärt och önskvärt, inte att följa strömmen.
Det där med monster, ja det är den bilden du har, men jag hoppas och ber att du ska få släppa det så småningom när du är färdig med det där föraktet.
Nej jag tycker inte att du är falsk, och det är inte heller manpulativt. Det kallas att vara social. Det kallas också trevligt. Du har ett människointresse och en kärlek för människor som är oerhört värdefull! Jag skulle vilja vara mer som du! Kram! <3
Jess skrev: