Kan ingen bara säga det till mig. Vad det är som sker, vart allt ska sluta. Ge mig en hint av framtiden, så jag slipper oroa mig? Ska man behöva fundera, delas itu varje gång tankarna faller på. Börja fundera över det som är, vad som kan gå förlorat. Är det värt att satsa allt?

Om ändå hinten fanns, då skulle jag slippa detta, slippa funderingar, oron och tveksamheten. Jag skulle slippa känna att jag dras itu, att jag hamnar någonstans emellan. Det som är, är. Det bör inte ändras på, fast små ändringar skadar inte, såvida det inte är till det sämre.

Det är alltid värt att satsa allt. Utan hela insatsen kan man aldrig få jackpot. Så funkar det i spel, så fungerar också livet. Kan man inte satsa, så kan man heller inget vinna. Finns dock vissa saker jag inte vill satsa, eller som jag tvekar över att satsa. När jag vet det, om jag verkligen vill satsa det. Då vet jag, vart jag själv står i sörjan.

Folk frågar mig, varför skriver du monster? Du är inget monster!

Monster eller inte, det är inte frågan. Frågan är snarare, varför inte?

Vad ger er rätt, att döma mig till att inte vara ett monster? Vem säger att ni känner mig så pass väl, att ni vet det?
Jag är ett monster, det är mitt hat, mot mig själv.

Jag har tidigare skrivit, att jag älskar mig själv. Det stämmer, men trots detta, kommer det alltid finnas en gnutta hat. Allt i livet lever en slags balans. Det kan inte finnas bara kärlek, utan måste även finnas hat, för att allt ska få den rätta balansen.

Jag älskar mig till den grad, att jag är nöjd med mig själv. Dock hatar jag mig själv till den grad, att jag kan kalla mig själv för monster.

Hur funkar detta?

Det är min balans, det är svårt att förklara, jag ska ta mig tid imorgon, men nu är det dags för sängen.

//Monster