Nu, bara för någon minut sedan, gick hon. En av få människor som verkligen kan få mig glad. En av få som får mig att må bra, som får mig att le.

Varför ska det vara som det är? Kunde det inte bara fått varit en sekund längre? Kunde hon inte bara stannat den där sista kvarten som var planerad? Tyvärr inte!

Den sista sekunden som kunde ha varit, hade kunnat gett en mer balans. Gjort att det inte var lika tugnt att hon gick. Men så är inte fallet.

Hon är en av få. Kanske därför hon är den bästa? Det är väl därför jag skulle kunna falla fritt, utan att oroa mig, när jag är med henne. Hon dämpar mitt fall, fångar mig innan jag slår i.

Sitter nu, i min ensamhet, önskar att allt inte var så tomt. Att glädjen skulle kunna hålla sig, bara för en sekund längre. Men icke! Lars spelas på hög volym, jag tänker mig bort, bara njuter av sorgetoner. Så härligt skönt, så.. fantastiskt.

Bara för en sekund, drömma mig bort i timmar. Tänka på annat, tänka på ett monster som har det bra. Som inte oroar sig, som inte är rädd för framtiden. Drömma mig bort i timmar, men som verkar som "Bara för en sekund".

/Monster