Jag finns här, nu, imorgon och troligtvis föralltid. Jag finns här för dig, jag är ditt bollplank. Jag finns på telefon, jag finns när du ropar.

Men, ser du mig? Ibland undrar jag.. Jag har mina tankar, mina funderingar, jag skriver de här. Inte för att jag vill prata om det, men utan för att jag vill uttrycka mig. Det är viktigt att jag får göra det för att kunna leva. För att kunna vara den som utger ett lugn.

Jag dömer ingen, jag är som en fristad. Jag försöker existera för alla. Hos en del känner jag att jag verkligen har en plats. Att jag verkligen har en betydelse. Men somliga, ger mig den känslan att jag egentligen inte är något alls. Att de ord jag säger inte har någon betydelse. Speciellt de ord som jag skrev först. Jag känner att jag har viss existens, den hade jag nog egentligen kunnat vara utan.

Jag vet, man kanske inte alltid har tid men att det ska ta så lång tid. Tycker bara att det är synd. Det går inte en dag, då jag funderar på att stänga den luckan. Just luckan jag håller öppen för dig. För att du ska kunna komma in, värma dig, känna dig alltid välkommen. Jag antar, att du redan har det. Du verkar redan ha den vänskap du behöver. Det är jättebra, absolut.

Jag har sagt det tidigare, jag säger det igen. Jag är ett monster! Du, om du nu förstår vem du är, kan inte säga emot mig. För jag känner mig som ett monster, just i din närhet. Inte för att du ser på mig på något speciellt sätt. Du bara ger mig intrycket, att jag kvittar för dig.

//Monster