Jag är, vad man kan kalla, en mästare av förklädnad. Jag har nästan alltid humöret på topp, fast livet känns skit. Visst jag må ha livet framför mig, dock så gör det inte saken bättre. Jag har min ögonsten, som gör livet värt. Som det är just nu, så är hon det enda.

Livet, är skit, separerad sedan drygt 10 månader tillbaka, Skild sedan drygt 4 månader. Min dotter, min lilla ögonsten, hon gör allt mycket bättre. Hon får mig på glatt humör, underbart att ha henne nära. Annars, så visst, har jag vänner. Detta är dock inte nog, de gör vissa stunder ljusa, vilket jag är jättetacksam för. Dock är det ingen som ser, ingen som hittar, den lilla personen bakom leendet. Den som finns bakom mina glada ögon, han som bara vill ha hjälp. Jag ler, skrattar och pratar. Precis som om allt är bra.

Jobbet är också skit. Mer kan jag inte säga, skit sekretess... Men även där, man bara ler och går vidare.. Precis som om man mår bra.

Vad ska man göra, jag kan inte bara spy galla över saker jag tycker är skit. Inte till vänner, kan inte visa hur jag egentligen mår. Jag vill inte dra ner någon till mitt humör. Jag ler hellre, och får andra att le och må bra. Sprider hellre glädje, än att göra så folk mår dåligt.

För att kunna göra detta, anser jag att man bör vara en mästare av förklädnad. Hur annars kan man ta bort sorgen som finns i mina ögon och sätta dit ett leende som höjer stämningen istället för att sänka den?

Detta är en av sakerna som gör mig till ett monster. Fast, ett bra monster.. Men fortfarande ett monster.

Jag har mina speciella änglar, som jag pratar med allt om. Jag är tackasam för att ni finns!! Men vissa saker kan man inte bara prata bort, tyvärr.

//Monster