C'est la vie, adiós, Good riddance. Well FUCK YOU!
Var ska jag börja? Hur ska jag förklara allt och uttrycka mig på bästa sätt?
Jag vill säga adjö, till mitt nuvarande jag. Jag litar förmycket på folk. Tror alltid på det bättre.
Visst det är en del av mig, en del av mitt "stora" hjärta som släkt och vänner säger att jag har. Men, det måste ta stopp någonstans. När ska jag sluta lita på folk? När ska jag sluta ge människor en andra chans?
Jag vill ibland bara säga som titeln. Det kommer aldrig att hända. men skulle så gärna vilja.
Jag har slutat letat. Så lång har jag iallafall kommit. Jag har gett upp allt detta med kärlek. Orkar inte! Dock, jag menar ett aktivt letande leder ju ingen vart. men samtidigt som ett passivt letande inte heller hjälper något vidare. Önskar bara, att jag kunde hitta någon, som ger mig den miljö jag behöver. Som vågar älska mig och som jag vågar älska tillbaka. Där det inte uppstår något krångel. Allt ska bara hända, det ska bara bli så, för att det är menat.
Vad gör man när hjärtat säger stopp? Varför räcker det inte med att vara en underbar person som folk gillar? (Det är iallafall vad vänner säger) Mitt hjärta säger åt mig att sluta. Medans min magkänsla säger att det kommer finnas någon som tycker om mig för den jag är, som jag kommer tycka att det känns rätt med. Men när och hur?
Varför ska utseende ha någon roll i allt? Visst fine, jag kan förstå det där med fysisk attraktion. Dock frågar du mig, så är man inte vackrare än man har personlighet till.
När man får höra saker som. "Du är den mest underbara person jag vet." Varför räcker inte det? Tydligen inte. Jag är en ältare. Jag tänker och överanalyserar allt, så fort jag tror något är på tok.
Jag vill ändra på så mycket med mig. Men får aldrig riktigt arslet ur vagnen. Känner mig som en av de mest sorgligaste personer som finns. Jag behöver alltid en klackspark i rätt riktning för att kunna komma igång med saker. Ska det vara så svårt för mig att bara göra något åt det?
Känns så skönt att bara skriva av mig såhär. Det släpper på mycket, men ändrar inte på mina tankar.
Just nu kan jag bara se mig som, underbar vän, som alla tycker om för att jag verkligen tar mig tid att bry mig om folk.
Men vad är det som fattas då? Vad är det som gör att de som tycker jag är "Underbar" bara vill vara vän? Varför kan det aldrig vara något mer?
Det fanns en, som blev mer än bara vän. Dock så funkade det inte. Det vara något som bara inte var rätt. vet inte vad, men det kändes fel på något sätt. Så ska det ju inte vara.
Det har funnits en till, det höll på att bli mer än bara vän där. Sen bara sådär, ändrades allt. Vet inte varför, vad som hände eller något.
Det känns astråkigt allt detta. Men jag antar att jag är den där "underbara" vännen som bara är en vän. Förblir en vän och aldrig blir något mer än vän. Simply to f-ugly to be special.
Men nu räcker det. Finns faktiskt en som jag kommer säga det till. En som riktigt förtjänar att få det i ansiktet.
Säger bara C'est la vie, adiós, Good riddance. Well FUCK YOU!
Nu försvinner Monster från bloggvärlden. This blogg ends here.
//Det sista du ser av Monster.
Jag vill säga adjö, till mitt nuvarande jag. Jag litar förmycket på folk. Tror alltid på det bättre.
Visst det är en del av mig, en del av mitt "stora" hjärta som släkt och vänner säger att jag har. Men, det måste ta stopp någonstans. När ska jag sluta lita på folk? När ska jag sluta ge människor en andra chans?
Jag vill ibland bara säga som titeln. Det kommer aldrig att hända. men skulle så gärna vilja.
Jag har slutat letat. Så lång har jag iallafall kommit. Jag har gett upp allt detta med kärlek. Orkar inte! Dock, jag menar ett aktivt letande leder ju ingen vart. men samtidigt som ett passivt letande inte heller hjälper något vidare. Önskar bara, att jag kunde hitta någon, som ger mig den miljö jag behöver. Som vågar älska mig och som jag vågar älska tillbaka. Där det inte uppstår något krångel. Allt ska bara hända, det ska bara bli så, för att det är menat.
Vad gör man när hjärtat säger stopp? Varför räcker det inte med att vara en underbar person som folk gillar? (Det är iallafall vad vänner säger) Mitt hjärta säger åt mig att sluta. Medans min magkänsla säger att det kommer finnas någon som tycker om mig för den jag är, som jag kommer tycka att det känns rätt med. Men när och hur?
Varför ska utseende ha någon roll i allt? Visst fine, jag kan förstå det där med fysisk attraktion. Dock frågar du mig, så är man inte vackrare än man har personlighet till.
När man får höra saker som. "Du är den mest underbara person jag vet." Varför räcker inte det? Tydligen inte. Jag är en ältare. Jag tänker och överanalyserar allt, så fort jag tror något är på tok.
Jag vill ändra på så mycket med mig. Men får aldrig riktigt arslet ur vagnen. Känner mig som en av de mest sorgligaste personer som finns. Jag behöver alltid en klackspark i rätt riktning för att kunna komma igång med saker. Ska det vara så svårt för mig att bara göra något åt det?
Känns så skönt att bara skriva av mig såhär. Det släpper på mycket, men ändrar inte på mina tankar.
Just nu kan jag bara se mig som, underbar vän, som alla tycker om för att jag verkligen tar mig tid att bry mig om folk.
Men vad är det som fattas då? Vad är det som gör att de som tycker jag är "Underbar" bara vill vara vän? Varför kan det aldrig vara något mer?
Det fanns en, som blev mer än bara vän. Dock så funkade det inte. Det vara något som bara inte var rätt. vet inte vad, men det kändes fel på något sätt. Så ska det ju inte vara.
Det har funnits en till, det höll på att bli mer än bara vän där. Sen bara sådär, ändrades allt. Vet inte varför, vad som hände eller något.
Det känns astråkigt allt detta. Men jag antar att jag är den där "underbara" vännen som bara är en vän. Förblir en vän och aldrig blir något mer än vän. Simply to f-ugly to be special.
Men nu räcker det. Finns faktiskt en som jag kommer säga det till. En som riktigt förtjänar att få det i ansiktet.
Säger bara C'est la vie, adiós, Good riddance. Well FUCK YOU!
Nu försvinner Monster från bloggvärlden. This blogg ends here.
//Det sista du ser av Monster.
Lycklig?
På något sätt, bara av att ha skrivit med dig, så känner jag mig väldigt förväntansfull. Längtar på något sätt, även om jag är rädd. Just att få träffa dig igen, bara tanken, gör mig lycklig.
Jag känner mig mycket gladare än jag iallafall gjort de senaste åren. Tack för att du finns. <3 Även om mötet kanske inte går bra, så TACK!
Nu säger jag inte att jag inte varit glad, men det är något speciellt med dig!
/Monster
Jag känner mig mycket gladare än jag iallafall gjort de senaste åren. Tack för att du finns. <3 Även om mötet kanske inte går bra, så TACK!
Nu säger jag inte att jag inte varit glad, men det är något speciellt med dig!
/Monster
Substans?
Har det börjat?
Jag hoppas verkligen det. Men vad? Vad är det som börjar? Kan det verkligen vara så att jag fått tillbaka det? Eller kommer allt rinna ut i sanden igen?
Vi pratade iallafall, visserligen inte i telefonen eller irl. Men på Fb, vi satt och skrev ett tag. Det kändes frigörande, jag kände den lyckan som fanns förut. Jag blev glad av dig.
Vi har haft väldigt udda stunder, som verkligen varit för udda för att ta upp här. Fast vi har ju också haft riktigt fina stunder. Stunder som jag saknat.
Jag har känt mig som en dålig vän. Alla de gånger vi sagt "vi borde träffas" eller "vi får se till att hitta på något". Dock har de aldrig hänt. Vet inte varför, men jag har fått det på hjärnan. Du betydde otroligt mycket för mig då, sen blev jag kär och allt bara fallera. Jag har ångrat det, men har fått känslan, nu på senare tid, att det kanske var bäst så. Att jag ändå tillslut inte skulle passa in. Har varit så rädd för att jag ska vara så annorlunda.
Jag kanske har fel?
Allt jag vet just nu, är att jag längtar. Då när vi först träffas igen, då vet jag om allt är sant.
Jag vet också att vårat samtal ikväll, har på något sätt gett livet... Substans. Du har varit min bästa vän, fuck it, undrar om någon kommer kunna ta den platsen.
Jag avslutar allt nu med att skriva det igen. Du är bäst!
//Monster
Jag hoppas verkligen det. Men vad? Vad är det som börjar? Kan det verkligen vara så att jag fått tillbaka det? Eller kommer allt rinna ut i sanden igen?
Vi pratade iallafall, visserligen inte i telefonen eller irl. Men på Fb, vi satt och skrev ett tag. Det kändes frigörande, jag kände den lyckan som fanns förut. Jag blev glad av dig.
Vi har haft väldigt udda stunder, som verkligen varit för udda för att ta upp här. Fast vi har ju också haft riktigt fina stunder. Stunder som jag saknat.
Jag har känt mig som en dålig vän. Alla de gånger vi sagt "vi borde träffas" eller "vi får se till att hitta på något". Dock har de aldrig hänt. Vet inte varför, men jag har fått det på hjärnan. Du betydde otroligt mycket för mig då, sen blev jag kär och allt bara fallera. Jag har ångrat det, men har fått känslan, nu på senare tid, att det kanske var bäst så. Att jag ändå tillslut inte skulle passa in. Har varit så rädd för att jag ska vara så annorlunda.
Jag kanske har fel?
Allt jag vet just nu, är att jag längtar. Då när vi först träffas igen, då vet jag om allt är sant.
Jag vet också att vårat samtal ikväll, har på något sätt gett livet... Substans. Du har varit min bästa vän, fuck it, undrar om någon kommer kunna ta den platsen.
Jag avslutar allt nu med att skriva det igen. Du är bäst!
//Monster
Vad gör dig till en bättre människa?
Du kan kasta skit bäst du vill, jag kommer fortsätta stå.
Alla borde bara försöka ställa sig upp, oavsätt vad folk säger om en. Vi borde ställa oss upp och visa att vi är starka. dock så orkar man inte i längden, man drar sig undan och hoppas att allt bara ska försvinna.
Varför är vi sådana mot varandra? Varför kan vi inte bara låta bli att kasta skit? Visst fine, han har gjort dig illa. Tycker du att du är bättre nu när du snackar om det och kastar tillbaka skiten? Även om det nu skulle vara sant det du säger? Det är sorgligt egentligen, hur vi människor är.
Jag vet några som jag brukar umgås med, som beter sig som vänner, men så fort den ena av de vänder ryggen så börjar den andra snacka skit. Är det rätt? Hur kan man bete sig så? Hur kan man ha mage till att behandla någon som vän, och sedan kasta skiten över den?
Jag säger dock inte att jag är perfekt, tyvärr. Jag tycker inte om det, men jag gör det också ibland. Fast det är som en kompis sa till mig. Man låter sin vän kasta skit, bara fr att få rensa ur. Man sitter och håller med även om man inte menar det.
Det finns ett bibel ord, jag tror jag haft med det innan:
Matteus 7:1-5:
Döm inte, så blir ni inte dömda.
Ty med den dom ni dömer med,
skall ni bli dömda,
och med det mått som ni mäter
med, skall det mätas upp åt er.
Varför ser du flisan i din broders
öga men märker inte bjälken i
ditt eget öga? Eller hur kan du
säga till din broder: Låt mig ta
bort flisan ur ditt öga, du som
har en bjälke i ditt eget öga?
Du hycklare, ta först bort
bjälken i ditt eget öga! Då
kommer du att se så klart att du
kan ta flisan ur din broders öga.
Det är så sant så!
Det jag får ut utav bibelordet är mer att vi ska acceptera varandra för de vi är. Just för att vi kanske inte märker våra problem. Då ska vi heller inte försöka hjälpa våran vän med deras. Vi kan inte döma ut någon som gör något fel. Såvida vi inte vet att våran egna själ är helt ren.
Jag skulle vilja uttrycka mig mer. Vad gör dig till en bättre människa? Vad ger dig rätten att leda mig, när du själv inte kan gå rakt? Hur kan du stå och döma mig, när allt jag gör är att vara alla till lags.
Vi är bara människor, vi gör fel, en del mer än andra. Vissa inger mer svek än glädje och döms därför bort. Jag tycker det är fel. Iallafall om vi nu sedan väljer att prata om den personen bakom ryggen.
SPEAK UP!
Ska det vara så svårt att säga vad man egentligen tycker om personen. Svårt att bara säga, så här är det. Istället för att inge någon falsk förhoppning om att allt är bra igen?
Vi är sorgliga. Vi kallar oss för människor. När allt vi beter oss som, är djur.
//Monster
Alla borde bara försöka ställa sig upp, oavsätt vad folk säger om en. Vi borde ställa oss upp och visa att vi är starka. dock så orkar man inte i längden, man drar sig undan och hoppas att allt bara ska försvinna.
Varför är vi sådana mot varandra? Varför kan vi inte bara låta bli att kasta skit? Visst fine, han har gjort dig illa. Tycker du att du är bättre nu när du snackar om det och kastar tillbaka skiten? Även om det nu skulle vara sant det du säger? Det är sorgligt egentligen, hur vi människor är.
Jag vet några som jag brukar umgås med, som beter sig som vänner, men så fort den ena av de vänder ryggen så börjar den andra snacka skit. Är det rätt? Hur kan man bete sig så? Hur kan man ha mage till att behandla någon som vän, och sedan kasta skiten över den?
Jag säger dock inte att jag är perfekt, tyvärr. Jag tycker inte om det, men jag gör det också ibland. Fast det är som en kompis sa till mig. Man låter sin vän kasta skit, bara fr att få rensa ur. Man sitter och håller med även om man inte menar det.
Det finns ett bibel ord, jag tror jag haft med det innan:
Matteus 7:1-5:
Döm inte, så blir ni inte dömda.
Ty med den dom ni dömer med,
skall ni bli dömda,
och med det mått som ni mäter
med, skall det mätas upp åt er.
Varför ser du flisan i din broders
öga men märker inte bjälken i
ditt eget öga? Eller hur kan du
säga till din broder: Låt mig ta
bort flisan ur ditt öga, du som
har en bjälke i ditt eget öga?
Du hycklare, ta först bort
bjälken i ditt eget öga! Då
kommer du att se så klart att du
kan ta flisan ur din broders öga.
Det är så sant så!
Det jag får ut utav bibelordet är mer att vi ska acceptera varandra för de vi är. Just för att vi kanske inte märker våra problem. Då ska vi heller inte försöka hjälpa våran vän med deras. Vi kan inte döma ut någon som gör något fel. Såvida vi inte vet att våran egna själ är helt ren.
Jag skulle vilja uttrycka mig mer. Vad gör dig till en bättre människa? Vad ger dig rätten att leda mig, när du själv inte kan gå rakt? Hur kan du stå och döma mig, när allt jag gör är att vara alla till lags.
Vi är bara människor, vi gör fel, en del mer än andra. Vissa inger mer svek än glädje och döms därför bort. Jag tycker det är fel. Iallafall om vi nu sedan väljer att prata om den personen bakom ryggen.
SPEAK UP!
Ska det vara så svårt att säga vad man egentligen tycker om personen. Svårt att bara säga, så här är det. Istället för att inge någon falsk förhoppning om att allt är bra igen?
Vi är sorgliga. Vi kallar oss för människor. När allt vi beter oss som, är djur.
//Monster
Hur gör man?
Vänner kommer och går, liksom vårens nyutslagna blommor och sommar solen. Kan man verkligen kalla det för en vän? Ska man verkligen kunna kalla det som försvinner för en vän? Eller är det bara en bekant?
Hur gör man för att få behålla allt som det är? Den tillit, den kärlek och de känslor man känner för varandra? Vad gör man för att de inte ska försvinna?
Det finns så mycket som surrar i mitt huvud just nu... Dock är inget av det något jag egentligen vill ta reda på. Jag vill inte sitta och oroa mig. Jag vill kunna fortsätta att bara ta saker som de kommer. Fast samtidigt, vill inte jag att någon som jag betraktar som en vän, eller som jag vill ha som vän bara ska försvinna.
Skulle jag beksriva mig själv, så skulle jag säga att jag anpassar mig. Jag vill kunna få alla att må bra, men är olika personer beroende på vem jag pratar med och hur de pratar.
När är det dags att vara helt ärliga? Ska man säga till en person vad man känner, eller ska det få ligga dolt tills bägaren rinner över?
Självklart ska vi försöka vara så ärliga som möjligt, det är den som ligger främst i betraktarens ögon. Har vi något ont att säga, varför inte bara göra det? Varför inte bara rensa luften någon gång ibland och säga hur allt känns? Det viktigaste för mig, det är att personen i fråga säger det till mig. Inte att jag får höra det från någon, eller att jag får ett sketet sms.
Alla förtjänar en chans till, men hur långt räcker det? Varför kan jag inte bara sluta förlåta människor? Har någon gort mig något ont, så drar jag ett streck över det, oavsett hur många gånger det är. Varför kan jag inte bara sluta? Varför tillåter jag en människa, som jag vet kommer, göra mig illa? Visst jag kanske inte kan släppa saker helt. Om någon frågar mig nått om personen som gjort mig illa, så svarar jag helt ärligt. Även om sanningen är riktigt bitter för den personen.
Jag vill inte leva i något dolt, men samtidigt vill jag inte göra illa någon. Var går den gränsen? Är jag en bra vän om jag gör så att någon börjar gråta för min ärlighet, eller har jag svikit personen då? För mig är den ärligheten, ett bevis på att personen verkligen är en riktig vän. Men vad gör man då om personen säger, "Jag vill inte träffas mer"?
Jag märker själv att när jag skriver nu förtiden, lämnar jag mer trådar på mina frågor. Fast samtidigt ger jag mer inflikningar av hur jag tycker och tänker. Gillas detta?
//Monster
Hur gör man för att få behålla allt som det är? Den tillit, den kärlek och de känslor man känner för varandra? Vad gör man för att de inte ska försvinna?
Det finns så mycket som surrar i mitt huvud just nu... Dock är inget av det något jag egentligen vill ta reda på. Jag vill inte sitta och oroa mig. Jag vill kunna fortsätta att bara ta saker som de kommer. Fast samtidigt, vill inte jag att någon som jag betraktar som en vän, eller som jag vill ha som vän bara ska försvinna.
Skulle jag beksriva mig själv, så skulle jag säga att jag anpassar mig. Jag vill kunna få alla att må bra, men är olika personer beroende på vem jag pratar med och hur de pratar.
När är det dags att vara helt ärliga? Ska man säga till en person vad man känner, eller ska det få ligga dolt tills bägaren rinner över?
Självklart ska vi försöka vara så ärliga som möjligt, det är den som ligger främst i betraktarens ögon. Har vi något ont att säga, varför inte bara göra det? Varför inte bara rensa luften någon gång ibland och säga hur allt känns? Det viktigaste för mig, det är att personen i fråga säger det till mig. Inte att jag får höra det från någon, eller att jag får ett sketet sms.
Alla förtjänar en chans till, men hur långt räcker det? Varför kan jag inte bara sluta förlåta människor? Har någon gort mig något ont, så drar jag ett streck över det, oavsett hur många gånger det är. Varför kan jag inte bara sluta? Varför tillåter jag en människa, som jag vet kommer, göra mig illa? Visst jag kanske inte kan släppa saker helt. Om någon frågar mig nått om personen som gjort mig illa, så svarar jag helt ärligt. Även om sanningen är riktigt bitter för den personen.
Jag vill inte leva i något dolt, men samtidigt vill jag inte göra illa någon. Var går den gränsen? Är jag en bra vän om jag gör så att någon börjar gråta för min ärlighet, eller har jag svikit personen då? För mig är den ärligheten, ett bevis på att personen verkligen är en riktig vän. Men vad gör man då om personen säger, "Jag vill inte träffas mer"?
Jag märker själv att när jag skriver nu förtiden, lämnar jag mer trådar på mina frågor. Fast samtidigt ger jag mer inflikningar av hur jag tycker och tänker. Gillas detta?
//Monster
Vad säger man, när det känns som att världen vänder sig mot en?
Måste börja inlägget med att säga, blondinbella lever inte bara på sin blogg utan har flera saker hon får inkomst på. Vill ju inte ge ut fel information...
Vad säger man, när det känns som att världen vänder sig mot en? När det känns som att vad man än försöker få fram bara blir fel. När man inte klarar av att uttrycka sig saker eller när man skriver saker man inte menar?
Inte nog med att jag skadar mig själv så, utan jag förstör vännerna jag har omkring mig. Känner bara att jag håller på att förlora G på det sättet. Hon sa det själv.. Vill verkligen inte det, hon är en av få som får mig att må bra när jag umgås med henne. Bara när jag upptäckte vad jag verkligen hade skrivit till henne fick mig att må dåligt. Det var verkligen inget jag ville få fram. Det var verkligen inget jag menade. Fast när jag tänker efter, för hennes skull kanske det är bättre så. Slipper hon få de där idiotiska smsen.
Är sjukt orolig för att göra fel när jag är bland vänner. Trots att jag är så försiktig som jag är så blir det ändå bara en massa fel. Känner att jag är påväg mot ett point of no return. Där kommer jag sitta själv och älta. Då ingen orkar höra, ingen som vill höra. Bara se hur alla drar sig mer och mer ifrån mig.
Jag är rädd, så rädd att jag i min ensamhet knappt klarar mig att hålla mig från tårar. Jag vet jag har vänner som jag alltid kan vara med. Känner dock inte att jag hör hemma där. Det är så svårt att känna sig trygg när det inte känns som att man passar in.
Jag kallar mig monster. Ärligt talat, så finns det väl ingen direkt anledning. Jag bara känner mig som ett monster.
//Monster
Vad säger man, när det känns som att världen vänder sig mot en? När det känns som att vad man än försöker få fram bara blir fel. När man inte klarar av att uttrycka sig saker eller när man skriver saker man inte menar?
Inte nog med att jag skadar mig själv så, utan jag förstör vännerna jag har omkring mig. Känner bara att jag håller på att förlora G på det sättet. Hon sa det själv.. Vill verkligen inte det, hon är en av få som får mig att må bra när jag umgås med henne. Bara när jag upptäckte vad jag verkligen hade skrivit till henne fick mig att må dåligt. Det var verkligen inget jag ville få fram. Det var verkligen inget jag menade. Fast när jag tänker efter, för hennes skull kanske det är bättre så. Slipper hon få de där idiotiska smsen.
Är sjukt orolig för att göra fel när jag är bland vänner. Trots att jag är så försiktig som jag är så blir det ändå bara en massa fel. Känner att jag är påväg mot ett point of no return. Där kommer jag sitta själv och älta. Då ingen orkar höra, ingen som vill höra. Bara se hur alla drar sig mer och mer ifrån mig.
Jag är rädd, så rädd att jag i min ensamhet knappt klarar mig att hålla mig från tårar. Jag vet jag har vänner som jag alltid kan vara med. Känner dock inte att jag hör hemma där. Det är så svårt att känna sig trygg när det inte känns som att man passar in.
Jag kallar mig monster. Ärligt talat, så finns det väl ingen direkt anledning. Jag bara känner mig som ett monster.
//Monster
En kväll.
Eller natt, kalla det vad du vill.
Det är dags att komma igång igen, skriva onödiga saker som folk får chansen att kommentera, läsa om något som de på något sätt tycker är intressant.
Hur kommer det sig att vi människor är så nyfikna varelser som vi är? Varför väljer vissa människor, inklusive jag, att skriva en öppen dagbok, blogg, så att folk ska kunna veta allt om en?
Ibland tycker jag det är sorgligt, att vi människor är som vi är. Fast samtidigt, är det folk man känner som läser, så är det bara ett sätt att visa att de bryr sig. Då man faktiskt väljer att visa intresse för vad som hänt. Vad för tankar människan i fråga har.
Vi skriver om oss själva, vår utveckling, våra framsteg. Vi skriver helt enkelt om våra liv. Delar med oss om dagliga händelser... Eller, det beror på hur ofta man skriver. Vissa skriver om mode andra om filmer/spel. Det finns så många ämnen.
Jag väljer, att bli någon idiot. Skriver djupa konstiga saker, men väljer att kalla mig för något så ytligt som monster. Jessica säger att jag ser mig själv som ett offer. Att jag tar åt mig onödigt mycket av saker, som om jag skulle vara något slags offer.
Frågan är när bloggning blir passé, händer det innan twitter, facebook eller andra ställen där man skriver och berättar allt på? Hur blir det för människor som t.ex blondinbella då? Blir hon ruinerad? Eller har hon redan fått in tillräckligt för att leva loppan resten av livet?
Det finns så många saker jag funderar över, som jag kan sjunka mig in i för att verkligen ta reda på saker. Dock inte för min egen vinning, utan för att folk ska få något värdigt att läsa. Något som kanske faller de smaken, eller som gör att det blir intressant att läsa. Vem vet, allt jag skriver här kanske blir en helt ny grej som fler och fler väljer att läsa. Fast vem lurar jag, Om jag någonsin får upp till 100 läsare/dag, så kommer jag nog gå i taket.
Även trots allt detta jag skrivit innan, så kan jag bara säga.
Fine jag får väl vara ett offer, om jag måste bejaka det, för att kunna få skriva att jag ser mig själv som ett monster mot mänskligheten, så visst!
//Monster
Det är dags att komma igång igen, skriva onödiga saker som folk får chansen att kommentera, läsa om något som de på något sätt tycker är intressant.
Hur kommer det sig att vi människor är så nyfikna varelser som vi är? Varför väljer vissa människor, inklusive jag, att skriva en öppen dagbok, blogg, så att folk ska kunna veta allt om en?
Ibland tycker jag det är sorgligt, att vi människor är som vi är. Fast samtidigt, är det folk man känner som läser, så är det bara ett sätt att visa att de bryr sig. Då man faktiskt väljer att visa intresse för vad som hänt. Vad för tankar människan i fråga har.
Vi skriver om oss själva, vår utveckling, våra framsteg. Vi skriver helt enkelt om våra liv. Delar med oss om dagliga händelser... Eller, det beror på hur ofta man skriver. Vissa skriver om mode andra om filmer/spel. Det finns så många ämnen.
Jag väljer, att bli någon idiot. Skriver djupa konstiga saker, men väljer att kalla mig för något så ytligt som monster. Jessica säger att jag ser mig själv som ett offer. Att jag tar åt mig onödigt mycket av saker, som om jag skulle vara något slags offer.
Frågan är när bloggning blir passé, händer det innan twitter, facebook eller andra ställen där man skriver och berättar allt på? Hur blir det för människor som t.ex blondinbella då? Blir hon ruinerad? Eller har hon redan fått in tillräckligt för att leva loppan resten av livet?
Det finns så många saker jag funderar över, som jag kan sjunka mig in i för att verkligen ta reda på saker. Dock inte för min egen vinning, utan för att folk ska få något värdigt att läsa. Något som kanske faller de smaken, eller som gör att det blir intressant att läsa. Vem vet, allt jag skriver här kanske blir en helt ny grej som fler och fler väljer att läsa. Fast vem lurar jag, Om jag någonsin får upp till 100 läsare/dag, så kommer jag nog gå i taket.
Även trots allt detta jag skrivit innan, så kan jag bara säga.
Fine jag får väl vara ett offer, om jag måste bejaka det, för att kunna få skriva att jag ser mig själv som ett monster mot mänskligheten, så visst!
//Monster
En ljusning?
Vi satt där, stirrade på varandra. Allt bara kändes så rätt, fast det så många gången innan har känts fel. Lustigt nog, så med tanke på allt som varit, så visste jag inte hur jag skulle säga det men gjorde det ändå.
Nu är det vi och det känns riktigt bra.
Tack för att du finns!
//Monster
Nu är det vi och det känns riktigt bra.
Tack för att du finns!
//Monster
The days that never were and the moments that always was.
Det är konstigt, allt detta. Detta sociala bettende som finns hos folk. Alla vill vara sociala men aldrig på samma sätt. Det finns olika plan och snack om saker som aldrig sker.
Jag tittar på mina gamla vänner, ser hur de på något sätt växer upp. Samtidigt som jag står kvar. Jag är samma person som för 6-8 år sedan. Den enda skillnaden är att jag står ensam.
Jag vet inte hur eller om, jag skulle kunna funka hos de idag. Så mycket som hänt, så mycket som förändrats. Tyvärr står jag kvar.
Det finns stunder idag, som jag avgudar. Vissa tillfällen med rätt personer, som jag inte skulle vilja byta mot något. Vänner som jag aldrig vill mista.
Rubriken jag använder mig av idag, är lite udda. Lite rakt översatt, "Dagarna som aldrig vore och stunderna som alltid var."
Begreppet i sig är något som får mig att tänka på Kim. Det känns som något han skulle sagt då, för länge sedan. Säkerligen nu också men jag vet inte, för jag känner inte honom längre. Jag vill, men jag vet inte. Kim var nog den mest anpassningsbara person jag vet. Han var smart och hur sjukt bra vän som helst. Det ser man idag, på alla vänner som han har. Fan vad jag saknar honom. Dock jag förstår inte varför jag skriver det här och inte till hoonm.
Eller jo, det gör jag nog. Jag har en känsla av att han eller någon av de andra vännerna som jag saknar aldrig kommer läsa detta. Så, då slipper jag ta itu med verkligheten. Slipper se hur olika vi egentligen blivit.
Det börjar bli sent men jag orkar verkligen inte bry mig om klockan. Det känns som att allt kretsar kring den. Skulle bara vilja sova bort några dagar, slippa tänka på något.
Om man bara kunde gömma sig från verkligheten. Hitta något sätt att komma tillbaka till kim rums, för 7-8 år sedan. När vi satt och pratade, tittade på serie, spelade och hade hur kul som helst.
//Monster
Jag tittar på mina gamla vänner, ser hur de på något sätt växer upp. Samtidigt som jag står kvar. Jag är samma person som för 6-8 år sedan. Den enda skillnaden är att jag står ensam.
Jag vet inte hur eller om, jag skulle kunna funka hos de idag. Så mycket som hänt, så mycket som förändrats. Tyvärr står jag kvar.
Det finns stunder idag, som jag avgudar. Vissa tillfällen med rätt personer, som jag inte skulle vilja byta mot något. Vänner som jag aldrig vill mista.
Rubriken jag använder mig av idag, är lite udda. Lite rakt översatt, "Dagarna som aldrig vore och stunderna som alltid var."
Begreppet i sig är något som får mig att tänka på Kim. Det känns som något han skulle sagt då, för länge sedan. Säkerligen nu också men jag vet inte, för jag känner inte honom längre. Jag vill, men jag vet inte. Kim var nog den mest anpassningsbara person jag vet. Han var smart och hur sjukt bra vän som helst. Det ser man idag, på alla vänner som han har. Fan vad jag saknar honom. Dock jag förstår inte varför jag skriver det här och inte till hoonm.
Eller jo, det gör jag nog. Jag har en känsla av att han eller någon av de andra vännerna som jag saknar aldrig kommer läsa detta. Så, då slipper jag ta itu med verkligheten. Slipper se hur olika vi egentligen blivit.
Det börjar bli sent men jag orkar verkligen inte bry mig om klockan. Det känns som att allt kretsar kring den. Skulle bara vilja sova bort några dagar, slippa tänka på något.
Om man bara kunde gömma sig från verkligheten. Hitta något sätt att komma tillbaka till kim rums, för 7-8 år sedan. När vi satt och pratade, tittade på serie, spelade och hade hur kul som helst.
//Monster
Life is a rollercoaster
Det finns inget mer att säga..
Skullle lägga upp en bild. men som det är just nu funkar inte det på bloggen. Så jag lägger upp en länk till den istället. Lite såhär känner jag mig iallafall. Heart
/Monster
Skullle lägga upp en bild. men som det är just nu funkar inte det på bloggen. Så jag lägger upp en länk till den istället. Lite såhär känner jag mig iallafall. Heart
/Monster
Något att lära sig?
Hmm, tog en bild idag, och upptäckte att jag nog inte är så tjock som jag får för mig, bara jag sträcker på mig så försvinner nästan hela magen.. Så nu är det väl bara att Greja mina lår. ^^ 
Kolla in den där. ^^ Blir ju Själa glad över den bilden. ^^
//Monster
Kolla in den där. ^^ Blir ju Själa glad över den bilden. ^^
//Monster
Liv... HA!
Fan vilket härligt liv man lever.. Just nu känns allt bara skit! Jag har ingenting. Eller jo, saker för att klara mig genom dagen, några vänner som jag umgås med. Min underbara dotter, min ögonsten. Men annars då?
Folk tycker jag skulle behöva komma ut. Visst fine, jag kan gå ut. Men ALDRIG! Att jag raggar på krogen. Finns inte en chans. Då är jag hellre ensam. Visst man ska inte vara kräsen. Jag skiter dessutom i om "min" nästa, skulle dricka, röka eller snusa. Det finns dock gränser där jag inte raggar. Däribland krogen.
Satt och prövade någon sådanhär chatroulette grej. #-4 ggr så tyckte de jag prata med att jag såg ut som en äcklig gubbe. TRO FAN DET! Inte undra på att folk aktar sig när jag väl försöker ragga.
Nej, livet är för kort för att tjura.
Visst jag ska inte säga att det inte finns någon som tycker om mig, eller som säger att jag är snygg. Men med tanke på vad majoriteten säger så börjar man fundera på var fan de glömt glasögonen. Visst som jag sa folk tycker om mig. Men utav de som är utanför släkten så finns det 1 person som jag verkligen är intresserad av.. Vad hjälper det mig.. Hon är upptagen..
Livet känns hopplöst ibland. Tur att min dotter håller mig glad om dagana. Tur att det finns vänner som lyckas vända mitt humör. Synd bara, att hon inte finns här att hålla mig glad om nätterna..
Life is hard,
Life is Long,
Take a shot,
It could be good,
What do you know?
Watch out, the monster resides around the corner. He might devour you. and thus, leave nothingness behind.
//Monster
Folk tycker jag skulle behöva komma ut. Visst fine, jag kan gå ut. Men ALDRIG! Att jag raggar på krogen. Finns inte en chans. Då är jag hellre ensam. Visst man ska inte vara kräsen. Jag skiter dessutom i om "min" nästa, skulle dricka, röka eller snusa. Det finns dock gränser där jag inte raggar. Däribland krogen.
Satt och prövade någon sådanhär chatroulette grej. #-4 ggr så tyckte de jag prata med att jag såg ut som en äcklig gubbe. TRO FAN DET! Inte undra på att folk aktar sig när jag väl försöker ragga.
Nej, livet är för kort för att tjura.
Visst jag ska inte säga att det inte finns någon som tycker om mig, eller som säger att jag är snygg. Men med tanke på vad majoriteten säger så börjar man fundera på var fan de glömt glasögonen. Visst som jag sa folk tycker om mig. Men utav de som är utanför släkten så finns det 1 person som jag verkligen är intresserad av.. Vad hjälper det mig.. Hon är upptagen..
Livet känns hopplöst ibland. Tur att min dotter håller mig glad om dagana. Tur att det finns vänner som lyckas vända mitt humör. Synd bara, att hon inte finns här att hålla mig glad om nätterna..
Life is hard,
Life is Long,
Take a shot,
It could be good,
What do you know?
Watch out, the monster resides around the corner. He might devour you. and thus, leave nothingness behind.
//Monster